I dag då jag var ute på min långpromenad i vårt härliga vårväder så funderade jag över varför jag har så svårt att skriva något på bloggen. Nu vet jag varför.
Många är de gånger då jag varit fylld av smärta, oro, trötthet och ångest men jag har så småningom känt hur dessa känslor sakta a tagit och jag har åter igen fyllts av hopp, glädje och styrka.
Detta har upprepat sig gång på gång men den här gången är det som all ork, energi och livsglädje bara försvann från mig.
Då min dotter kom in på psyk igen så kändes det som att marken öppnade sig under mig och att jag med en väldig fart åkte nedåt. Även om jag anat att det åter igen skulle bli en inläggning på psyk så blev jag fylld av starka, smärtfyllda känslor.
Jag kan nog beskriva det med att jag inom mig bar på små blödande sår som blev stora och väldigt plågsamma den dagen. För varje gång jag satte mig vid datorn för att skriva i bloggen så kände jag hur såren började göra ont och jag klarade inte av att formulera mina tankar och känslor i ord eftersom smärtan blev för stark.
Jag känner mig fortfarande oerhört trött och sårbar men för varje dag som går läker en bit av mitt inre.
Som läget är nu så kommer jag att blogga när jag känner att det inte blir för smärtsamt att klä känslor och tankar i ord.
Många tankar och styrkekramar till er alla underbara läsare!
Tänker på dig och undrar hur du har det nu när du varit ifrån bloggen länge. Jag tänkte att du kanske kunde slappna av liiiite och tänka lite mera på DIG nu när Linda är inlagd...leva DITT liv lite mera då dom tar hand om henne mera än innan . Skriv bara då du känner att du orkar. Tänker på dig!
SvaraRaderaSänder många styrke kramar till dig Christina! <3 Du skriver när din ork finns och allting inte är så påtagligt sårbart. Ta hand om dig och att Linda nu är på psyk igen, efter alla turer hit och dit, förstår jag känns svårt fört dig.
SvaraRaderaSom att sjunka under isen.. men det är nu Linda måste visa att hon verkligen vill bli frisk ifrån bulimin och anorexin.
Om hon kämpar, kämpar ännu mera så når hon dit!
Ge dig själv lite tid. Tid för dig mitt i allting.
Har en undran som jag inte vet du ser i din "frågespalt" så skriver den även här =)
Hur får du din blogg lösenordsskyddad? Den andra menar jag. Tänkt starta en egen..
*Kramar om*
SvaraRaderaSkickar styrkekramar till dig.
SvaraRaderaJag vill inte veta hur min mamma har mått när jag har varit inlagd.
Sv: Tack för de peppande orden. De stärker.
SvaraRaderaTa hand om dig nu och skriv när du känner att lusten faller på och du orkar. Att blogga ska ju kännas som något positivt. Stor kram!
Hej, jag tror jag förstår en del av det där. Och ha ingen press i bloggandet. Det måste få komma av sig självt när man känner att man orkar.
SvaraRaderaJag brukar ha ork till min blogg. Däremot håller jag på att skriva en bok och det har jag inte alltid psykisk ork till alls. Så den går väldigt sakta framåt. Men det får vara så. Den är ju ett slags terapi för mig och man kan inte hålla på med sånt när man mår som allra sämst.
Fast jag läser hemskt gärna dina inlägg Zita. Jag tycker du är så duktig på att beskriva vardag och känslor på ett sätt som gör att man dras med och förstår så mycket.
Stor kram!