Tillbakablick! 3. Behandlingshem.

Jag ska fortsätta att berätta lite för er om tiden på behandlingshemmet och hur jag som mamma upplevde tiden då Linda vistades där!

Som jag skrev tidigare var jag ofta på behandlingshemmet och fick där av en stor insyn i verksamheten, hur det arbetades, vilka metoder som användes då ungdomarna rymt eller gjort något annat de ej fick göra. Det var schemalagda veckor upplagda, där ett grupp i ansvarade för matlagning, disk mm. i en vecka och efter det tog en annan grupp över. Det var fasta aktiviteter inplanerade men även individuella som tex. ridning vilket Linda valde att göra. Var och en städade sitt rum och övrig städning sköttes av grupperna.

Om någon av ungdomarna hade rymt och sedan återvänt på ett eller annat sätt, blev det en form av gruppbestraffning. Ungdomarna blev kallade till ett stormöte, även om det var mitt i natten och där skulle alla delta o framföra sin åsikt om den som hade "ställt till det". Det kunde ta flera timmar innan de fick krypa i säng igen och även om de bara fått ett par timmars sömn, skulle de upp och äta frukost. Gjorde de inte det blev de utan morgonmål.

För mig som förälder kändes detta helt fel! Jag anser att det ska bli konsekvenser vid ett orätt handlande men det ska gälla den/de som orsakat det, inte alla.

Vid ett antal tillfällen rymde Linda där ifrån och hem och min skyldighet var då att ringa till behandlingshemmet och varsko att hon var här. Då jag ringde bad jag dem alltid om att jag och Linda skulle få prata igenom situationen så att hon lugnade ner sig innan de kom och hämtade henne, eftersom var hon väldigt ledsen och ville inte åka tillbaka. Det var hemskt att säga till henne att hon var tvungen att åka tillbaka. Det jag kände var att jag höll på att slitas itu av vanmakt och förtvivlan! Allt jag ville var att hålla henne kvar i min famn och och skydda henne från allt och alla. Vi grät och kramade varandra och efter det kunde vi sedan prata igenom det som hänt och så småningom kunde jag ringa efter hämtning.

Då de åkt fylldes jag av en enorm tomhet och rastlöshet men då Linda var tillbaka ringde hon mig och berättade att det var okey, då hörde jag på hennes röst att hon mådde bra igen upplevde jag en stark lättnad.

Sådana här situationer upplevde vi tillsammans många gånger och varje gång tog hårt på krafterna och jag frågade mig många gånger om jag gjorde rätt. Jag frågade inte bara mig själv utan även läkare, social m.fl. av samtliga fick jag samma enväldiga svar....".ja, du gör rätt. med tiden kommer det att gå bra och hon lär sig att trivas." Visst det lärde hon sig till en viss del och de beroende på att hon knöt an till ett par ur personalen som verkligen brydde sig om henne och visade det. Tyvärr fick dessa sluta vart efter och de som var mindre bra fick bli kvar!

Ytterligare en liten resumé från den här tiden och hur jag känslomässigt upplevde den.