Bok för anhöriga

I dag har varit en riktig slappar dag. Jag har läst lite i en bok för anhöriga som jag varmt kan rekommendera Vara anhörig av Åsa Moberg.

Har enbart läst sidorna om ätstörningar än så länge men tycker att det gav en hel del.

Jag är annars inget för att läsa böcker om den problematik jag omges med eftersom jag tycker att det kommer mig för nära och väcker alla mina egna känslor till liv gång på gång.

Det finns böcker som handlar om självskade beteende och jag har aldrig kunnat läsa dem, även om min dotter inte skär sig själv längre så väcker det gamla känslor till liv och allt blir så fruktansvärt påtagligt.

Jag önskar er en skön och mysig fortsättning på den här dagen!

Nära en inläggning på psyk.

Senare på torsdagen fick jag veta av min dotter att hon på fredagen tillsammans med sin sjukgymnast skulle gå till psyk och träffa den läkaren hon haft då hon tidigare legat inne.

Linda var orolig och jag kände mig oerhört kluven. Eftersom jag vet att hon inte blir hjälpt av att ligga inne på den avdelningen där det fungerar så att en näringsdryck sätts framför henne och sedan lämnas hon för att ensam dricka denna. På samma sätt fungerar det med de andra målen hon ska inta och det fungerar verkligen inte.

Ser jag på en inläggning från den synvinkeln så är jag inte för det men jag tycker ändå att de med gemensamma krafter hade kunnat komma fram till en bra lösning beträffande helgerna.

Jag känner mig arg och frustrerad över att allt ska vara så omöjligt! Linda försökte att förklara detta om att jag inte går in som vårdare på helgerna men hon fick inget gensvar på detta, ett hum, blev svaret från läkaren.

Visst sattes det vissa krav på henne angående viktnedgång men jag tycker ändå att det är så otroligt att de inte kan göra något så att det blir en avlastning.

Linda kom hem till mig efter det att hon varit på psyk. Jag hade lovat henne det tidigare i veckan men jag avkrävde henne ett löfte om att det inte skulle uppstå några protester eller någon diskussion på lördagen då hon skulle åka hem. Dessutom hade jag sagt åt henne att hon fick berätta vad som hänt tidigare under dagen på fredagen men sedan skulle vi lämna allt sådant prat för att enbart umgås och ha trevligt.

Vi har haft ett väldigt trevligt dygn där vi har umgåtts, ätit, pratat och skrattat. I dag på eftermiddagen plockade hon ner sina saker och vi kramade om varandra då hon skulle gå till bussen.

Det kändes oerhört skönt att slippa diskussionen om att hon vill stanna kvar osv.

Ett sådant dygn som jag och min dotter nu har haft tillsammans är för mig guld värt och allt känns bra då vi skiljs åt då hon ska åka hem.

Tack Linda!

Konflikt!

I dag behövde inte min dotter gå i väg och inta sin frukost tillsammans med stödteamet så jag ringde till henne i morse för att höra hur hon mådde. Först flöt samtalet på ganska bra men sedan blev det livliga diskussioner om att hon ville komma hit i kväll och stanna till måndag. Jag berättade för henne då att vi kommit överens om att hon ska komma hit i morgon och stanna till lördag och då åka hem efter lunch.

Jag bollade tillbaka ansvaret på henne hela tiden då hon menade att hos mig äter hon och kommer då att må mycket bättre på måndag. Jag har klart sagt till henne att det inte är mitt ansvar att se till att hon får i sig mat på helgerna, att hon och öppenvården får klara ut den delen tillsammans. Jag vill själv bestämma över då hon ska komma hit och även när det blir samt att det blir som mamma/dotter och inte som vårdare/matpolis.

Ja den här dagen har fört med sig en hel del känslor av pga allt som hänt.

Jag varken orkar eller vill gå in på allting annat som har hänt under den här dagen men jag kan tillstå att den varit som en mardröm.

Tyvärr kan jag inte alltid nå fram till min dotter i det läge hon befinner sig nu.

Det känns så hemskt då det blir så här eftersom Linda, då hon mår bättre inte skulle bete sig som hon gör nu mellan varven.

Då Linda åkte här ifrån kände jag mig totalt utpumpad eftersom all min energi gått åt till att få henne att förstå satt jag inte kan ställa upp mer för henne än jag gör.

Jag upplever det på samma sätt nu som jag har gjort vid tidigare tillfällen, att vården smiter undan sitt ansvar och lägger det på mig.

När ska någon inom vården ta tag i det som pågår? Hur länge ska de tillåta att detta ekorrhjul ska fortsätta att snurra? Kommer de någon gång att sätta ner foten och säga:stopp?

Allt bara snurrar på och det är svårt att hoppa av en karusell i farten! Men å vad jag önskar att få slippa vara med i karusellen men den fortsätter att snurra och hur jag än försöker kommer jag inte av den.

Om jag måste köra totalt slut på mig själv. Vem har min dotter då?

Att vara mamma är det ljuvligaste och mest fantastiska av alla ting men även det mest smärtsamma!

Stödsamtal

På förmiddagen var jag hos ett par mysiga och goa vänner där jag blev bjuden på kaffe och lunch. Kl 13.00 var jag hos stödteamet för att få samtal med en av tjejerna där vilket kändes oerhört skönt. Hon är lätt att prata med och jag får hjälp med att i min mammaroll se saker och ting ur ett annat perspektiv.

Jag märker hur lätt jag har att falla tillbaka in i en del av vårdarrollen vilket jag absolut inte vill göra eftersom jag absolut inte vill vara delaktig i vården alls. I bland kommer jag på mig själv med att vara på väg in i ett samtal med Linda och det är då hon ideligen återkommer till sig och sitt. Jag jobbar verkligen med mig själv då det gäller

detta men det är inte lätt eftersom jag varit en vårdande mamma under så lång tid vid tidigare tillfällen.

I går kväll tänkte jag mycket på samtalet jag och min dotter hade då hon vår här och fikade. Känslan av att bli inmålad i ett hörn och känna det som att jag inte har ett val då det gäller helgerna, den känslan är väldigt tung och den får mig att må fruktansvärt dåligt.

Jag känner att jag måste göra mindre våld på mig själv och följa min känsla då jag har behov av att vara själv.

Det låter kanske egoistiskt i några öron men jag har inget att välja på om jag ska klara av att orka vara en så bra mamma jag kan. Min dotter är vuxen och måste lära sig att hantera sin ät störning utan min inblandning och hon måste även lära sig att klara av att vara hemma hos sig en helg och inta sina måltider själv.

Då jag var klar med samtalet idag, var Linda på samma ställe så vi gick och tog en kaffe tillsammans. Jag berättade då för henne att jag kommit fram till att hon kan följa med mig hem på fredag efter lunch och och äta lunchen hos mig på lördag för att sedan åka hem till sig. Då får jag tid över av helgen och göra det jag känner för och Linda får ta eget ansvar hemma hos sig.

Jag sa även att jag vill att vi har ett par trevliga dagar tillsammans, utan prat och diskussioner om hennes ätstörning och allting annat som kretsar runt henne och till detta instämde hon helt och fullt.

Den tyngd jag kände inom mig igår känns fortfarande lika stark, uppgivenheten och sorgen ligger som ett ok över mina axlar. Men det kommer en ny dag i morgon och den dagen ska jag boka in enbart för mig själv, gå en riktigt lång promenad och "bara vara!"

Sköt om er alla och ha en fin kväll!

Kramar från mig

Zita

Ett varmt tack till er läsare för uppmuntran och värmande ord!

Ni ska veta att jag blev alldeles varm då jag läste dem!

Varm tanke och kram till er alla.

Ett tungt och tröttsamt ansvar!

I kväll känns det fruktansvärt tungt och jag märker själv hur sliten jag är.

Det här var en dag som jag hade tänkt att "bara vara" men så ringer min dotter och har ett par timmar som hon inte vet hur hon ska fördriva tills hon ska träffa sin kontaktperson.

Hon frågar om hon kan komma hit och även om det inte var vad jag tänkt mig så fick det bli så eftersom jag inte ville att hon skulle gå omkring på sta'n Visst blir jag glad över att träffa min dotter men idag gjorde jag lite våld på mig själv genom att säga ja.

Hur som helst kom hon hit och vi hade en trevlig fikastund där hon visade mig papper angående DBT och hon förklarade för mig hur det går till vilket jag tycker är intressant. Sedan visade hon mig läkemedelslistan från apoteket och jag lovar att man kan gå i taket för mindre.

I veckorna har Linda fullt matstöd men i helgerna ska hon klara av att inta alla måltider själv och eftersom jag är väl medveten om att hon inte gör det så har hon varit här väldigt mycket på helgerna. Helgen som var hade jag minskat med en natt så det blev fredag till lördag vilket jag kände räckte för min del och då fick Linda ta eget ansvar för lördagskvällen och söndagen.

Jag har sagt till Linda att jag inte vill vara uppbunden varje helg och att det inte är mitt ansvar att hjälpa henne med mat och stöd, utan att det får hon lösa med öppenvården.

Tyvärr blev det diskussioner angående detta då hon var här och jag känner det som att jag blir inträngd i ett hörn och vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen del av "vårdare" längre, jag är hennes mamma men jag vet inte vilket som är lättast att var längre.

Är jag "vårdare" så finns alla mamma känslor där och är jag mamma så finns de helt naturligt där. Det känns som att jag skulle vilja springa ifrån hela mitt inre just nu.

Jag känner en stark uppgivenhet, sorg, enorm rädsla och så är jag fruktansvärt besviken och rent ut sagt, förbannad! Jag kan inte förstå hur sjukvården kan låta det fortgå med min dotter utan att de ingriper och verkligen gör något som kan få det hela att vända. Senaste gången då hon blev inlagd var hon TVÅ dagar från att inte finnas längre! Och då var det en av kontaktpersonerna som såg till att hon fick hjälp. INTE sjukvården!

Hur jag ska göra då det gäller helgerna har jag ingen aning om. Om jag tillåter mig att lyssna på mina behov och "bara vara" i helgen så är jag redan nu på det klara med, hur dåligt jag skulle må eftersom jag då vet att Linda får i sig alldeles för lite näring.

Hur länge ska en förälder orka stå vid sitt barns sida för att stötta och hjälpa då inte sjukvården tar sitt ansvar?

Nu har jag skrivit av mig en del av det jag känner och har ni orkat läsa hela mitt långa inlägg, är ni beundransvärda!

I morgon ska jag till ett par riktigt goa och mysiga vänner och efter det ska jag på stödsamtal hos stödteamet. Det ska bli otroligt skönt att få gå dit och kanske kunna få lite rådgivning i hur jag ska kunna agera på bästa sätt som mamma.

Önskar er en mysig vinterkväll med många tända ljus att njuta av!

Stödsamtal

I dag har jag varit på anhörigcentret och fått prata av mig lite vilket känns väldigt skönt efteråt.

Jag fick en bok för anhöriga. Den heter Vara Anhörig och är skriven av Åsa Moberg.

Den omfattar allt från ätstörningar till psykiska sjukdomar, den ska bli intressant att läsa.

För övrigt har jag i dag inte hunnit känna efter riktigt hur jag mår eller vad jag känner då jag haft fullt upp hela dagen. I morgon ska jag ta mig tiden till en riktigt lång promenad. Jag har ett par gå stavar stående och jag har inte prövat dem ännu men i morgon kanske jag kan få möjlighet att inviga dem. Det sägs att det ska vara väldigt bra så jag kanske blir helt utslagen och får dras med härlig träningsvärk sedan. :-) Men det får jag i så fall ta!

Nu ska jag värma mig med en varm mugg te' och bara slappa i soffan.