Härliga längtan!

I morgon kommer det några goda vänner hit på lunsch och till min glädje får även min dotter komma hit.
Hon får ha permission till fredagefm. och jag ser verkligen fram emot att vi ska få dela dessa dagar, umgås och ha det mysigt.
Vi har inte träffats sedan måndagen före midsommar och idag kände jag verkligen hur mycket jag längtar efter henne. Känslan av längtan kändes härlig eftersom den så sällan får chans att komma fram eftersom vi träffas ganska regelbundet. Men som sagt....idag gjorde den sig påmind .

Just nu känns det som att jag vågar planera vissa saker tillsammans med Linda, som att åka till Stockholm och göra lite dagsetapper.
Det är flera somrar som ingenting blivit av för att den förbaskade ätstörningen förstört allt.
Denna sommar måste och ska bli en bättre sommar, vi behöver verkligen det.....båda två.

Njut nu av denna härliga sommarkväll och var rädda om er!
Kram
Zita

Första och stora målet är nått!

Jag kom hem från Västervik i söndags och har varit där sedan i torsdags. Jag har haft det fint och skönt även om jag kunde önskat ett bättre midsommarväder. Men, men regnandet har drabbat många av oss och det är att göra det bästa av tillvaron då.

Jag hoppas att ni har haft en bra och fin midsommarhelg
där ni kunnat koppla av och unnat er en trevlig och skön helg.

I morse ringde min dotter till mig hon både grät och var glad på samma gång. Hon berättade att hon nått det mål vi har satt för länge sedan och att hon var så glad över att hon klarat att nå det.

Jag är otroligt glad över detta och väldigt, väldigt stolt över henne! Jag trodde ärligt inte att hon skulle ha uthålligheten och viljan till att nå fram till detta mål.
Jag vet hur mycket hon har kämpat för att nå hit och som sagt, jag är väldigt stolt över henne.
Nu börjar resan till nästa mål och jag hoppas och tror att hon kommer att kämpa lika hårt hela vägen. Då hon så småningom kommer att få börja i DBT igen så kommer det in mycket av samtal och hon får "verktyg" för att kunna använda sig av dem då det blir jobbigt.

Min dotter har en lång väg att vandra mot friskheten men fortsätter hon kämpa så tappert som hon har gjort en längre tid så kommer hon att bli fri från sin ätstörning en dag.

Jag önskar det så starkt att det värker i hela mig. Jag önskar men min fråga är.......Vågar jag hoppas???

Varma tankar till er alla!
Kram
Zita.

Snart midsommar!

Snart är det midsommarafton och den ska jag fira tillsammans med mina systrar så i morgon bär det i väg till Västervik.

Linda och min bästa kompis ska hitta på något tillsammans på midsommaraftonen. Min kompis bor hos mig och är kattvakt och Linda ska umgås med sin kontaktfamilj på midsommardagen.

Det känns bra att Min dotter har lite uppbokat då jag åker eftersom det är lättare att kunna koppla av för mig då. Jag ser fram emot dessa dagar och tycker att det ska bli både roligt och skönt att komma hem i från ett tag och få umgås med systrarna.

Ni som är anhöriga eller närstående på annat sätt till någon som har en ätstörning eller som mår dåligt av andra orsaker, försök att unna er själva något som för er är skönt och trevligt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni kan få en stunds avkoppling så att ni får njuta och ta del av midsommarfirandet.

Styrkekramar till er alla.

Zita

Vår första gemensamma fredag på några veckor!

En bild på Linda och mig då hon hade sin första permission för ca två veckor sedan.

Den kvällen åt vi tacos vilket min dotter hade som önskemål.

Vi hade det mysigt och trevligt, umgicks som mor och dotter , inga diskussioner angående mat eller något annat. Den permissionen fick Lindas ätastörning inte vara delaktig i vårt umgänge vilket kändes väldigt befriande.

Varma kramar till er alla.

Zita

Carpe Diem!

CCarpe Diem är ord som jag försöker att leva efter, vad jag fyller dagen med är inte viktigt. Det viktiga är att jag känner mig tillfreds med den.

Även då en dag känns tung och svår försöker jag att hitta något litet som kan förgylla bitar av min dag och konstigt nog så finner jag små pärlor här och där som jag tar vara på.

Livet är ibland besynnerligt och oftast vet man inte vad som väntar bakom nästa kurva vilket nog är bra i och för sig. Hur ofta tänker jag inte en sak och det blir något helt annat?

Känslor är också något som kan göra mig väldigt överraskad och förvånad.

Då min dotter varit här länge och ofta så längtar jag efter att få ha ensamtid och göra det jag vill göra men nu då vi inte ses så ofta, längtar jag efter att ha henne här så att vi får umgås och jag som mamma får rå om henne. Jag saknar den spontana tillvaron.....som att plötsligt komma överens om att ses och fika eller äta en bit mat mm.

Nu får hon gå ut med mig två timmar i veckan och det måste planeras in ett par dagar i förväg.

Jag klagar inte på den planeringen som har gjorts för den är bra men det blir så många ändringar i tankegång och känslor som plötsligt ska ställa om sig till något annat än det var tidigare.

Det är fruktansvärt jobbigt att gång på gång få ställa om sig tanke och känslomässigt men det är inte så mycket annat att göra en att försöka att anpassa sig till varje ny förändring som inträder. Men.........lätt är det inte!!!

Jag hade min dotter hemma hos mig från fredag eftem till lördag lunch och vi hade det väldigt skönt och mysigt tillsammans.

På onsdag efm kommer jag förmodligen att träffa henne på sta'n och umgås våra två timmar.

Åh vad jag önskar att hon ska få ett för henne betydelsefullt och friskt liv där hon kan leva utan inläggning på psyk.

Ja hela mitt hjärta skriker av längtan efter detta!

Sköt om er alla!

Styrkekramar

Zita

Lite uppdatering!

I går var jag och min dotter inne i sta'n och gick en sväng i affärer. Vi gick till ett fik nere vid ån och där avnjöt vi en mugg kaffe i vårt varma och soliga sommarväder.

Som tur var hade jag med mig ett par extra skor eftersom sk skaven dyker upp då det är barfota tider. Med häften på fötterna ser jag nu mer ut som en "lapplisa". :-)

I morgon eftermiddag ska Linda ev få komma hit och sova till lördagen, hon ska vara tillbaka på avd till lunchen Om hon kommer står det Taco på menyn.

Jag är väldigt dålig på att uppdatera min blog nu mer och orsaken till det är att jag är så fruktansvärt trött på allt som har med ätstörningar att göra.

Även om min dotter kämpar på så känns det som att jag befinner mig i ett ekorrhjul och det hjulet har snurrat så länge så det tröttat ut mig totalt.

Under flera år kände jag sådan enormt stark önskan om att föra över min ork, kämparglöd och vilja till Linda men det är ju faktiskt så att hon måste finna detta inom sig själv. Jag kan göra mig totalt tom på detta men det leder ingenting till utan tröttar bara ut mig.

Hur konstigt det än låter så blir även beröm och uppmuntran energislukande då det positiva som händer blir raserat gång på gång.

Självklart säger jag till Linda då jag tycker att hon har gjort något bra men jag gör det bara då jag verkligen tycker att hon förtjänar det. Om jag säger så här: Förut berömde jag henne då hon ätit bra eller inte spytt den dagen men nu räcker det inte med det utan det måste vara mer positivt som sker under längre tid.

Jag finns här och kommer så alltid att göra då Linda behöver mig som mamma men då det gäller att jobba med hennes ätstörning så får hon ta det med den personal som jobbar med henne.

Jag ger er alla en varm styrkekram och hoppas att ni får njuta av den fina sommarkvällen.

Zita

Tid tilsammans med min dotter!

I morgon eftermiddag ska jag träffa min dotter ca 15.30 och vi ska gemensamt gå till sta'n en sväng vilket känns som en evighet sedan.

Två timmar har vi att umgås med varandra och jag ser verkligen fram emot att dela dessa med henne.

Eftersom hon har vak efter alla måltider så är det svår att få till två timmar i följd men vid den här tiden går det bra. Linda och jag har två timmar i veckan som vi tillsammans kan göra något utanför avdelningen.

Jag tycker att det just nu känns bra med den tiden och att det kan räcka och jag måste säga att jag är tacksam över att avd inte lägger över matvak och annat ansvar på mig.

Jag är glad för att Linda får vara inlagd med allt vad det innebär och jag är stolt över min dotter som härdar ut, även om jag vet att det är jobbigt för henne på många sätt.

Både hon och jag vet att det inte finns någon annan väg att gå och att hon måste må bättre om hon ska få njuta av sommaren och orka göra något.

Då läkaren på avd anser att hon klarar att ha permission eller bli utskriven så kommer vi att göra en gemensam resa till Stockholm, antingen över dagen eller ligga där en natt.

Vi får se hur allt ser ut den dagen så det får vi avgöra då.

Önskar er en fin sommarkväll!

Kramar

Zita.