Oron....min ständiga följeslagare!

Nu har det gått några dagar sedan jag senast skrev och jag förstår inte att det ska kännas så motigt att skriva om mina känslor och tankar här på bloggen.

Kanske är det för att allting inom mig kommer upp till ytan och att jag då känner av allt det jobbiga och smärtsamma?

Formulerar jag mina tankar i ord så fylls jag av en massa känslor och jag klarar nog inte riktigt av att känna dessa så starkt som läget är just nu.

Min dotter är kvar på psyk och hur länge till det blir vet jag ingenting om.

Jag vet att vi har en flytt framför oss med allt vad det innebär och det är så att snart måste vi sätta igång med packning mm. Jag har ingen aning om då vi kan börja göra något i Lindas lägenhet. Känner bara att tiden rusar i väg och vi närmar oss flyttdagen för var dag som går.

Känner oro inför detta men borde vara van vid oron eftersom den numera är min ständiga följeslagare

Trevligare sällskap kan jag ha men jag kan tyvärr inte rå på den känslan!

Oro är något som sakta äter upp en inifrån eftersom den gnager och gnager. Den oron jag ständigt bär på orsakar så mycket i hela kroppen, den ger spänningar, huvudvärk mm.mm.

Jag var och besökte Linda på hennes födelsedag för att gratulera henne. Inget roligt ställe att fira en födelsedag på. Jag ska ev dit på lördag tillsammans med min lilla systeroch hennes familj.

Hoppas att ni får en skön och mysig kväll!

Styrkekramar till er alla.

Zita