Linda!

Tack för de fina och värmande orden!

Jag finns här och jag tror verkligen på dig och att du fixar det här!

Du har en stolt mamma som älskar dig väldigt mycket!

Varma kramar till dig!

För en stund sedan ringde min dotter och berättade att hon delar rum med en annan tjej och att hon packat upp sina saker. Hon tycker att det verkar bra där men att hon inte vet så mycket än.

Jag tycker det känns skönt att hon är där nu och att hon var positiv i samtalet.

Jag har gått omkring med en oroskänsla hela dagen och även om den inte har släppt än så har den lättat lite.

Nu ska jag försöka att ta en dag i taget och inte låta oron ta över. Jag kan inte påverka det som sker på Capio,. Det som sker det sker! Jag kan bara hoppas och önska att allt ska gå bra och att Linda kämpar på och sakta men säkert närmar sig ett friskare liv.

I dag var jag på avdelningen och besökte min dotter. Vi gick iväg och intog en lunch tillsammans efter det gick vi ner till stan och fortsatte att umgås över en fika.

Efter tre långa månader är vi äntligen framme vid den dagen hon ska få åka till Capio i Stockholm. Imorgon bitti bär det av för henne och det blir första steget på nästa etapp.

Efter det att Linda har varit hemma på permission i en vecka, blir det väldigt tomt efter henne och jag kommer att sakna henne mycket. Men det viktigaste av allt är att hon får den hjälp hon behöver och att hon kan komma hem en dag och våga leva ett sunt och bra liv.

Det känns så skönt att hon har viljan att kämpa och att hon verkligen vill komma ifrån sin ät störning. Men visst känner jag en oro för henne och för hur allt ska bli. Det jag kan göra nu är att hoppas och att peppa henne då vi pratas vid i telefonen.

Då vi skildes åt idag blev det en lång, varm kram där jag försökte förmedla hopp, styrka och min kärlek till henne.

Nu har min dotter fått komma hem till mig på lång permission, från idag till söndageftermiddag. Det är roligt att ha henne här och umgås med en dotter som är glad och pigg!

Hon bor här med eget ansvar och jag behöver inte följa med henne dit hon gått utan vi kan gå åt olika håll och göra olika saker. Det känns väldigt skönt och bra! Jag har klart och tydligt sagt till avdelningen att jag inte vill ta det tunga ansvaret en gång till, inte heller vara sk. vårdare. Jag är mamma och jag vill enbart vara det. En mamma som kan uppleva glädje och fin gemenskap med min dotter och uppmuntra henne om så behövs då hon tycker något är jobbigt.

Om åtta dagar åker hon i väg till Stockholm och jag hoppas verkligen det ska gå bra för henne där och att hon får den hjälp hon behöver.

Men nu tar vi vara på de dagar vi får ha tillsammans och njuter av varandras sällskap!

Sköt om er alla!

Den här kramen är till dig Linda.

Jag är stolt över dig!

Kram/mamma.

I fredags var ju min dotter i Stockholm på bedömningssamtal och det blev ett bra resultat av det samtalet. Om ca två veckor åker hon dit för behandling och det känns helt fantastiskt att hon nu ska få all den hjälp och stöd hon behöver. Det har varit jätte bra på den avdelning hon nu vistas på men där har de hjälpt henne mest med den fysiska biten och det som saknas är samtalsterapi. På behandlingshemmet kommer hon att få Kognitiv Beteende Terapi (KBT) och det är jag jätte glad över! Jag har tjatat om denna terapi i flera år och tror att den ska passa Linda bra. Jag är medveten om att hon inte kunde tillgodo göra sig någon form av samtalsterapi då hon mådde väldigt dåligt av sin ät störning. Men innan hon fick den ville jag att hon skulle få gå i regelbunden samtalsterapi men det var ingen som hjälpte henne med det.

Samtalsterapi är ett måste då det gäller Linda och hennes problematik!

Hur ska man klara av att vända negativa tankar till positiva om man inte får professionell hjälp med det?

Från i går fm. till idag efm. har Linda varit hemma hos mig och vi har fått ett par mysiga, fina dagar tillsammans. Humorn och glädjen har vaknat till liv igen och vi skrattar gott tillsammans.

Jag njuter och gläds åt nuet!

I dag har jag inte så mycket att skriva om mer än att jag känner mig orolig över morgon dagen, då min dotter ska på ut värderingssamtalet i Stockholm.

Jag kan även säga att jag just nu känner mig en aning trött på . att pendla mellan väntan, hopp och förtvivlan. Det vore så skönt att få ett positivt besked, för då vet vi båda hur det kommer att se ut några veckor fram över och vi slipper att leva i ovissheten om hur det ska bli om det inte blir Stockholm.

Sköt om er alla ni föräldrar som har barn med någon form av problem och maila mig gärna.

Jag förstår mycket väl att det inte finns ork över för något annat än det svårigheter ni befinner er i men ibland kan det vara skönt att dela problematiken med andra som befinner sig i en liknande situation.

Den här är till dig Missma för att du är så gullig!

Kram!

Tillbakablick. 5 Behandlingshem.

Jag ska berätta vidare om tiden då min dotter var på behandlingshem.

Efter det att hon varit hemma ett par veckor blev hon inlagd en kort tid på barnpsyk. och vi hade möte om hur vi skulle gå vidare.

Socialen letade efter ett nytt behandlingshem och hittade ett i en annan stad. Jag och Lindas socialsekreterare åkte på ett besök dit och jag fick se den lägenheten där Linda skulle bo, träffa den personal som skulle arbeta med henne och jag fick information om hur de arbetade där.

Jag tyckte det lät väldigt bra och efter att ha berättat för Linda och låtit henne ta del av allt det jag fått information om beslutade vi gemensamt att tacka ja.

Det var väldigt bra där och det var upplagt så att Linda bodde i en lägenhet på fyra rum och kök där det alltid bodde personal med henne dygnet runt. De lagade sin mat och gjorde olika aktiviteter. Hon var hemma på regelbundna permissioner och jag åkte dit och sov över en natt två gånger i månaden.

Vi hade fått löfte om att hon skulle få stanna där och att läkaren här hemma hade gjort en överenskommelse med läkaren i den staden om att personalen fick vända sig till psykiatriska kliniken där och få hjälp om så behövdes. Tyvärr stämde inte detta i praktiken då läkaren här hemma ursäktade sig med att det skett misstag och en del andra bort förklaringar. En dag, utan minsta förvarning till någon av oss kom en polisbil och hämtade Linda och körde henne till barnpsyk här hemma. Jag åkte dit så fort jag fick vetskap om detta och vi hade då ett samtal med den läkaren som gett sitt löfte både till oss och personalen på behandlingshemmet. Jag kände mig så fruktansvärt sviken av den här läkaren och jag sa verkligen vad jag tyckte i det läget och det gjorde så ont i mig med tanke på hur Linda behandlades genom att plötsligt bli hämtad av poliser.

Det behandlingshemmet och deras sätt att arbeta gav mig verkligen en tro på att Linda skulle kunna bli hjälpt med sin problematik men så blev det alltså inte. Istället blev det åter igen barnpsyk. nya möten och en väntan på att något nytt behandlingshem skulle hittas.

Ja, det var ytterligare en bit av hur vår gemensamma vandring genom vården har sett ut.

Som ni säkert förstår har vår vandring varit både lång och tröttsam för oss båda och det är inte utan att jag då och då fått satt mig ner för att vila, pusta ut och hoppas på att hitta nya krafter.

Jag är förundrad över men väldigt tacksam för att de nya krafterna kom och med dem hoppet och viljan att kämpa vidare för min dotter!

I går var jag hos min dotter och vi gick en sakta promenad i det fina vårvädret efter att ha avnjutit en kopp kaffe med smörgås

Jag blev fylld av värme då jag såg en pigg, fräsch tjej med utstrålning av liv, lust o glädje.

I morgon ska hon få komma hem på nattpermission för första gången och jag ska njuta av dagarna tillsammans med henne.

Jag önskar er alla en fin och mysig påsk!