tisdag 31 augusti 2010





Önskar er alla en godnatt med söta drömmar!



Igår kväll pratade jag och min dotter i telefonen. Först pratade vi allmänt men sedan kom hon in på sin problematik och berättade om sådant som jag har sagt att jag inte vill höra om längre.
Jag varken orkar eller vill höra henne prata om sin ätstörning och det runt den eftersom det gör mig bara ledsen och frustrerad. Jag vill att hon tar den biten med öppenvården och sitt stödteam och låter oss i stället ha enbart en mamma-dotter relation. Jag är ledsen över att jag inte längre kan hjälpa min dotter på det viset som en del av henne fortfarande vill, men jag vill finnas som mamma för henne och om och när hon behöver mig som mamma så finns jag för henne. Som idag var hon här en kort stund och tog en fika vilket jag tycker är roligt och helt naturligt. Vi pratade om olika saker men gick inte in något djupare på hennes problematik vilket jag verkligen uppskattade.
De senaste åren har det varit hennes problematik som stått i centrum men eftersom jag nu sagt ifrån att vara delaktig i den och vården, hoppas jag att det kan få bli Linda som person som får stå i centrum istället. Det är henne jag vill umgås och ha trevligt med, inte hennes ätstörning.
Jag vet ju att då Linda mår bättre både psykiskt och fysiskt då är det hon som fyller tillvaron med glädje, skratt, humor omtanke och en massa andra fina egenskaper. Men då hon mår som hon gör nu är det lätt att ätstörningen tar över och allt det fina hos Linda kommer i skymundan.
Fast som sagt...idag hade vi en fin stund och de stunderna är guld värda för mig.

måndag 30 augusti 2010

I dag har jag rensat i mina garderober och oj, vilket utrymme jag har nu sedan Linda tog med sina kläder då hon flyttade hem till sig. Fast en del har hon dock lämnat kvar såg jag och det kan vara bra när hon sover här vid något visst tillfälle.
Jag har gått en promenad på ca en timme och lyssnat på talbok. Det är verkligen en avkoppling för att jag då kan slå bort alla tankar och känslor.
I går kände jag mig enbart tom men jag måste nog tillstå att en gnagande oro har börjat att ge sig till känna vilket jag tycker är jobbigt eftersom jag upplever att oron äter upp mig inifrån.
Min oro bottnar i att se hur Linda har tappat i vikt och för hur det kommer att gå för henne. Det kan kanske tyckas konstigt att jag backar i från att vara delaktig i hennes behandling då jag är medveten om hennes viktminskning. Sanningen är den att hon tappade även då hon bodde här eftersom hon inte åt tillräckligt och gick sina tio minuters promenader på kvällen. Att hon flyttade hem spelar ingen större roll i det sammanhanget och hon har matstöd tre gånger om dagen nu vilket jag ändå tycker är bra.
Nej nu ska jag återgå till nuet och för min del är det att göra i ordning lite mat.

söndag 29 augusti 2010




Dröj inte med det svåra

som du måste ta dig för.

Gör just det du ängslas för

och din ängslan dör.

För livet är en konst

och konstnären är du.

Lyckan har en tid

det är alltid nu.
Jag och min dotter har haft en fin helg men den har även varit lite jobbig och tung.
Vi har ätit gott sett på filmer och umgåtts men ändå har det tyvärr legat som smog över den och bidragit till att det inte gått att njuta av den fullt ut.
Det som förmörkar är då Linda ska gå sin lilla runda på kvällen oavsett om kl är mer än 22.00. Det knyter sig i magen på mig och jag känner att jag inte kan hantera den biten känslomässigt Jag borde inte alls visa någon reaktion, utan enbart säga:"okey" men så enkelt fungerar inte jag i det här fallet. Jag försöker med att lugnt prata med henne men märker att jag inte kan rucka på hennes beslut och det gör att jag känner väldigt stark frustration, besvikelse.trötthet och en stor uppgivenhet. Tänk om jag kunde över föra min egen vilja till henne, då skulle jag med glädje tömma mig på den!
Men tyvärr är det enbart en önskan eftersom hon måste söka den hos sig själv för att kunna gå vidare.
Ibland känns det som att jag vänder ut och in på hela mitt inre för att hjälpa henne att finna viljan och modet vilket resulterar i att jag emellan åt känner mig ganska tom.
Det är i detta tomrum jag just nu befinner mig och där får jag kanske vara tills jag känner att det börjar strömma in lite ny energi som kan ge mig lite ork och känslorna tillbaka.
Jag är nog lite konstig, för i detta tomrum finns visst en känsla kvar-hunger! Så nu måste jag fixa till lite ätbart och även utfodra min lilla vilding till katt.

fredag 27 augusti 2010




Nu kommer jag inte att skriva på ett par dagar eftersom Linda kommer idag och stannar till söndag. Vi har kommit överens om att försöka att ha ett par datafria dagar och verkligen umgås med varandra. Det blir att äta taco i kväll och kanske mysa framför en bra film.

Jag tycker att det ska bli mysigt att ha henne här och jag hoppas att det kan bli lite annat prat än bara om hennes problematik. Många gånger har jag försökt att leda in samtalet på något annat men oftast glider någon av oss tillbaka in på området och så är vi där igen.

Vi har levt så länge med att dela detta så det kommer säkert att ta sin tid att kunna umgås och prata om en massa annat. Nja det blev kanske inte riktigt sagt för visst pratar vi om annat oxå men det blir ändå problematiken som tar överhand i samtalen.

Jag känner att jag inte längre orkar med dessa diskussioner. Vi måste båda jobba på att släppa detta då vi träffas och finna andra sätt att umgås på.

Vi har pratat om att börja på någon form av stillsam yoga vilket jag tror skulle vara bra för oss båda och dessutom gör vi något tillsammans.
Nu är det snart dags för lite lunch och jag ska även försöka att hinna med en kortare promenad innan Linda kommer.

torsdag 26 augusti 2010

I dag är första dagen på mitt sk eget självalda liv. Hur känns det? Fortfarande känner jag att det är rätt beslut men jag ska inte förneka att det redan har vaknat en viss oro inom mig. Oro över vad? Jag vet inte riktigt, kanske för att jag släpper kontrollen över Linda, hennes problematik och vården dessutom funderar jag nog på hur det blir för henne då jag inte finns där på helgerna och äter tillsammans med henne. Det sades på mötet igår att de inte vill sätta in någon som kommer på helgerna för att då blir det nya människor och dessutom blir Linda upplåst om de ska komma någon att äta med henne båda dagarna. Vill hon göra något för egen del så är det svårt eftersom hon då måste vara hemma.
Men.... detta får sjukvården lösa tillsammans med Linda.
Att spänningar kan sätta sig i kroppen har jag erfarit förut men att det kan sätta sig så det gör ont i varje led, det har jag inte varit med om tidigare.
Kanske jag nu ger efter på den tyngd av oro, frustration och alla de övriga känslorna jag burit omkring på i ett flertal år och det är därför jag känner spänningarna tydligare.
Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig stått så nära att själv duka under av trötthet och jobbiga känslor som jag varit på sista tiden. det har inte funnits utrymme för att känna efter så mycket tidigare eftersom jag alltid satt Linda i första rummet och även för att problematiken med ätstörningen tar så stort utrymme så det blir inte mycket plats över för en själv och ens känslor.
Det jag är glad för är att Linda förstår mig och anledningen till att jag inte längre vill vara delaktig i hennes behandling. Visst tycker hon att det är jobbigt men hon accepterar det fullt ut och tycker att det är bättre att ha en mamma som har ork att vara närvarande och kunna umgås med.
Nu kommer reparatören och ska fixa min tvättmaskin, bäst att koncentrera mig på honom nu. :-)
Ha en bra dag!

onsdag 25 augusti 2010


Efter att ha slappat i soffan, dryckit te' och sett lite på tv känner jag mig alldeles uttröttad. Inte för att dessa saker är så jobbiga men dagen i sig självt med möte mm har tröttat ut mig.
Nu blir det att krypa till sängs. lösa lite korsord och välja en ny bok att börja på.
Önskar er alla en god natt!

Förvånad över mig själv!

Då har vi åter igen varit på ett möte som vi blev kallades till igår. Med så kort varsel blev resultatet att vissa personer inte kunde närvara. Vi som kunde var Linda, jag, stödteamet, Lindas kontakt i öppenvården, hennes schef och läkaren.
Efter en och en halv timmes prat fram och tillbaka vet jag inte riktigt vad jag känner, jo en total tomhet på tankar och känslor. I stort sett kommer det att fungera lika dant nu som det har gjort sedan förra mötet. Tanken om att Linda ska klara av kvällar och helger själv, är nog bra tänkt eftersom hon då får ta eget ansvar och det gamla vanliga mönstret om att ha någon hos sig hela tiden bryts. Men.....Linda skulle behöva ha press på sig för att klara detta eftersom hon vill bestämma vad hon ska äta eller inte äta vilket jag framförde genom att fråga om LPT i öppen vård. Min känsla då jag tog upp den frågan var att det endast var en person som verkligen tog till sig det vilket gör mig lite irriterad. Varför måste det väntas med en sådan handling tills det kanske går för långt med allting?
I dag har jag gjort något som aldrig ens tidigare har nått fram till känslan hos mig. Jag berättade för dem alla att jag inte längre varken vill eller har ork till att fortsätta vara aktivt engagerad i Lindas ätstörningsproblematik eller behandlingen av den. Kontraktet om att hon ska sova här går ut efter helgen och efter det har jag sagt att jag inte längre vill ta del i dessa bitar heller.
Jag vill i stället att jag och Linda ska träffas och umgås som mor och dotter, dela en måltid under mysiga stunder där vi kan prata om allt mellan himmel och gjord men inte om hennes problematik. Visst ska vi kunna sova över hos varandra någon gång men jag vill inte att det ska vara bestämda datum och dagar.
Jag berättade för dem att jag avsäger mig allt ansvar och överlåter det åt Linda och de som jobbar tillsammans med henne.Jag kommer heller inte att vara delaktig på möten, utan jag kommer att få det rapporterat till mig efteråt.
Jag måste erkänna att det känns som det bästa beslutet jag tagit på länge! För mig känns det helt rätt även om jag förstår att det kommer att kännas främmande och lite konstigt att inte vara en del av hennes behandling. Under otroligt många år har jag levt med den rollen och det har varit så tungt ibland, att jag nästan gått på knäna och inte trott attjag skulle kunna ta mig upp igen.
Min dotter är fortfarande det viktigaste för mig men kontakten blir sliten och nött av all problematik, för mig är det viktigare att vara en mamma med ork och som kan ge av mig själv än att vara en slutkörd mamma som inte längre har något att ge känslomässigt.

måndag 23 augusti 2010

Idag har jag varit på Anhörigcenter och fått prata om mina tankar och känslor vilket känns väldigt skönt. Efter samtalet satt jag i massagestolen och sedan njöt jag av den avslappning som infinner sig efteråt, det gör gott för både kropp och själ.

Då jag vandrade neråt sta'n ringde jag till min dotter för att fråga om hennes huvudvärk var bättre vilket den var. Hon hade träffat en kompis som hon fikat med och de skulle precis gå skilda vägar så Linda frågade om vi kunde ses en kort stund. Vi träffades och gick en sväng på H&M för att sedan gå till Netto. I affären ville Linda köpa lite godis och jag frågade om det var så bra eftersom hon är själv på kvällen efter det att stödteamet har gått. Hon svarade med att det går bra om hon inte köper så mycket godis men jag tycker inte att hon ska ha något godis hemma eftersom det är stor risk att hon hetsäter det och sedan kräks.

Vid ett sådant tillfälle känner jag ett obehag som kommer över mig men jag anser att det är hennes ansvar och jag kan inte göra mer än att prata med henne. Jag känner att hennes handlingar och ansvar tar jag mer och mer avstånd ifrån och jag har kommit så långt nu med mig själv att hon får ta konsekvenserna av sitt handlande själv.

Det låter kanske hemskt men jag har varit en aktiv mamma i så många år så att jag nu känner att jag vill få ork över att göra lite mer av sådant som känns bra för mig. Jag kommer att vara delaktig på möten och vara med på vissa bitar då det gäller stöd och hjälp för Lindas del men jag kommer att lyssna till mitt inre och inte ta på mig mer än jag orkar och vill.
Det är tyvärr alltför lätt att sakta komma in i att vara aktiv i behandlingen eftersom vården ofta kräver och förväntar sig det. Det är inte konstigt att det blir så för att som förälder är man beredd att göra allt för att hjälpa och stötta ens barn i hopp om att det ska leda till ett friskare liv. Fast jag tycker det är otroligt fel av vården att kräva att en förälder mer eller mindre kör slut på sig själv vilket den gör idag.
Det har tagit tid för mig att nå fram till detta beslut men nu när jag har gjort det och att det känns helt rätt för mig måste jag säga att jag upplever en känsla av lättnad.

söndag 22 augusti 2010

Nu har en hel helg gått och jag har inte bloggat på några dagar men nu kan jag inte hålla mig borta längre.
Linda kom hit i fredags och stannade till idag och vi har haft en väldigt fin, lugn och mysig helg tillsammans. Vi var en sväng på sta'n i lördags och intog en lättlunch tillsammans för att sedan åka hem hit igen.
Jag ser att linda har tappat i vikt och som mamma skär det i hjärtat på mig att se det men så länge hon äter bra då hon är med mig kan jag inte göra något åt det. Den biten får hon och stödteamet klara av och även ta ansvar för.
Som Lindas mamma finns jag här för henne men jag har inte ork att gå in i hennes problematik ännu en gång, det har jag varit tvungen att göra allt för många gånger.
Jag är glad över att hon kan bo själv hemma hos sig nu att det går bra och att hon trots allt känner sig trygg där. Nu kommer hon inte till mig förrän på lördag i nästa vecka och då stannar hon till söndag, sedan får vi se hur planeringen kommer att se ut efter det möte vi ska ha den 3:e september.
Jag har inga tankar eller funderingar kring det just nu, det får jag ta då jag närmar mig den dagen.
Önskar er alla en fin kväll!


torsdag 19 augusti 2010

Linda ringde mig på förmiddagen och frågade om vi kunde ses i sta'n och ta en fika och eftersom jag kunde gjorde jag det gärna. Vi möttes, gick och köpte en liten radio till henne och tog sedan en kopp kaffe och en morotskaka var. Vårt samtal vid fikabordet var mysigt och avslappnat med muntra skatt mellan varven. Som mor och dotter satt vi där helt naturligt och smaskade på våra morotskakor. En sådan stund är guld värd för mig!
Då Linda är sig själv är hon en underbar, sprallig, omtänksam och härlig dotter att vara med och jag är så stolt över henne för att hon nu klarat att bo hemma hos sig sedan i söndags.
I morgon kommer hon hit, vi ska äta falukorvspaj med tillbehör och ha en mysig fredagskväll.
Jag njuter och tar vara på de fina stunderna vi har tillsammans och jag är tacksam för varje dag som jag hör att det gått bra för henne.
Jag har ett motto som jag alltid försöker att leva efter och nu gör jag det med varm glädje, nämligen. Carpe diem!

onsdag 18 augusti 2010


Nu är det andra kvällen jag sitter här vid datorn uyan att min dotter finns i närheten. Det brukar ta ett par dagar innan jag vant mig vid att inte Linda är här och jag måste medge att jag saknar henne.
Då jag pratat med henne i telefonen och fått höra att dagen gått bra, blir jag otroligt glad för hennes skull men även för min egen del. Det känns som att det behövs lite positiva saker som sker nu, för att kunna samla lite kraft och orka gå vidare.
Det blir en tidig kväll denna afton så nu önskar jag er alla en god natt.

tisdag 17 augusti 2010

I går efter lunchen åkte jag och Linda tillsammans hem till henne för att sova över natt.
I början gick det bra, vi plockade och fixade lite men efter ett tag tog hennes humör över helt och fullt. Först satt jag och lyssnade på hur hon kände det och jag försökte att komma med olika förslag på vad hon kunde göra för att hantera ångesten och oron som kommer över henne. Men efter att ha hört samma ältande under ett par timmar fick hon göra ett val som bestod av två saker. Antingen skulle vi gå iväg, inhandla en kebabtallrik och en Dvd film för att sedan ha det trevligt resten av kvällen eller oxå kunde hon fortsätta med sitt negativa ältande och i så fall skulle jag gå hem. Gissa vilket val hon gjorde! Hon valde det bra alternativet!
Vi gick iväg och inhandlade mat och dvd för att sedan gå hem, äta och se på film. Vi hade det väldigt mysigt och fint resten av kvällen och jag talade om för henne att hon skulle vara stolt över sig själv för att hon gjorde något bra av den jobbiga situationen.
Om ni undrar över ifall jag verkligen hade gått min väg om Linda hade fortsatt med sitt negativa ältande? Så är mitt uppriktiga svar JA det hade jag gjort!
I morse avnjöt vi en frukost tillsammans och städade undan det som var kvar, sedan åkte vi buss till stan' där vi gick åt var sitt håll, Linda till stödteamet och jag åkte hem.
Linda kom sedan hit så att vi kunde fika och äta middag tillsammans och nu är hon iväg med sin kontaktperson för att handla en transpotväska och lite annat till sin katt.
Om ett par timmar blir Mysan hämtad och då flyttar hon och Linda hem till sig.
Nu kan jag bara hoppas att Linda verkligen kämpar och tar sitt ansvar över att det ska gå bra att bo själv igen.
Nu kan/ orkar jag inte göra mer för henne men jag finns här och vi kommer att hålla oss till det kontrakt vi skrivit på vilket innebär att hon sover hos mig fredagar och jag hos henne på måndagar

söndag 15 augusti 2010

Precis så här känner jag mig just nu efter att vi burit två stora resväskor, en sopsäck och en massa kassar mm. mm. två trappor upp till Lindas lägenhet.
Det var första steget inför min dotters flytt tillbaka till sin lägenhet.
I morgon ska jag sova hos Linda för att sedan gå hem och ta hand om våra små katter på tisdagen. På kvällen blir nästa flytt, då kommer Linda och hämtar sin katt Mysan. Det kommer att bli väldigt tyst och stilla här hemma, då vi som blir kvar är min katt och jag.
Det kommer att ta några dagar innan jag landar i detta och inte känner av rastlösheten som jag har lärt mig infinner sig efter det Linda åkt.
Det låter som att hon flyttar långt vilket hon inte gör, det tar bara ca 35 minuter att gå till henne ifrån mig.
Men.......tomt blir det!




lördag 14 augusti 2010

I kväll roar vi oss här hemma med att packa Lindas kläder och saker mellan fnissattackerna.
Jag har inte insett hur mycket kläder hon har tagit med sig hit eftersom hon kommit med lite då och då och fyllt på. Vi har forfarande mycket kvar att packa ner men det får bli en fortsättning på det i morgon.
Jag kan inte säga vad jag känner inför hennes flytt mer än att det ändå känns rätt nu. Jag upplever det som att en ganska stor del av Linda ändå tycker att det ska bli både mysigt och skönt att få komma hem till sig och sitt där hon kan pyssla och dona som hon vill ha det.
Hon var hemma hos sig idag, städade och pysslade vilket hon kände sig nöjd med och tyckte att det var lite mysigt. Det gör mig glad för hennes skull att hon känt så idag.
Nu är hon ute och går sin lilla kvällspromenad och då hon kommer in ska vi mysa över en kopp te' framför tv:n.
Tänk att en morgon få vakna, sträcka på mig och känna lugnet omfamna mig för att jag vet att min dotter mår bra, har ett bra liv och trivs med sin tillvaro.
Det vore för mig att vinna högsta vinsten på lotteri!



fredag 13 augusti 2010

I går pratade jag i telefonen med en av tjejerna i stödteamet och efter torsdagens turbulens så frågade hon om jag kunde komma till sta'n kl 14.00 så att vi kunde ha ett litet möte.
Jag åkte dit och det var jag, Linda och de som jobbar med Linda. Vi pratade och diskuterade lite fram och tillbaka för att vi skulle komma fram till ett resultat som skulle kännas bra för både mig och Linda. Jag och Linda kunde mötas på halva vägen beträffande den här helgen. Vi kom överens om att hon under lördagen och söndagen åker hem till sig och tillbringar dagarna där för att komma tillbaka hit lagom till middagen och sedan sova här. Måndagskvällen åker jag hem till henne och sover till tisdagen och senare den dagen hämtar Linda sin katt Mysan så att även hon får flytta hem och vara hos Linda.
På fredagen kommer Linda och sover här över natt och så kommer vi att göra ett par veckor fram över. Genom att vi tillbringar två kvällar tillsammans och att Linda inte är ensam de nätterna hoppas jag ska kunna ge henne lite trygghet och ork för att klara de resterande kvällarna och nätterna i veckan. Hon kommer även att få tillsyn en gång per kväll då hon är själv och hon vet var hon kan ringa och prata om det skulle bli jobbigt.
Jag vill bara få vara en vanlig mamma som finns här för min dotter, torka hennes tårar, prata, stötta, uppmuntra, krama, umgås, skratta och ge henne min kärlek. Jobbet med hennes problematik och ansvarsfrågan överlåter jag helt åt Linda, hennes ätteam och öppenvården.
Jag önskar er alla en fin och skön helg med värme och sol!

onsdag 11 augusti 2010




I dag är en tung dag fylld av ledsnad och oro.

Linda är nu hemma i sin lägenhet och ska sova där till i morgon, hon har ringt ett antal gånger och varit hemsk i humöret. Genom hennes beteende hoppas hon på att jag ska säga att hon får komma hem till mig och sova men det kan jag inte göra eftersom jag inte skulle hjälpa henne genom att göra det.
Det finns ingen annan väg för henne nu att gå än att lära sig att åter igen stå på egna ben med allt vad det innebär.
Jag själv känner det som då hon var liten och jag skulle lämna henne på dagis mm och genom det få träna på att vara i från mig. Nu som då känns det som att hjärtat ska slitas itu av smärta då jag vet att hon känner ledsnad och otrygghet. Skillnaden är att hon idag är vuxen och måste finna vägen till sin egen trygghet och självständighet
Jag tror att efter en tid i sin lägenhet kommer hon att landa och känna sig hemma igen men det gäller att ge det en chans och inte ge upp.
Det humör och beteende Linda har nu är jättejobbigt och även om jag är medveten om att det beror på bristen av mat så kan jag ändå inte acceptera det och säger och gör. De som arbetar med ätstörningar använder sig av ett ord för just detta och det är "svältdum". Det låter inte roligt men det stämmer väldigt bra eftersom det är så att ju mindre näring hjärnan få ju elakare och mer egoistisk blir människan.
Hon ringde för ett tag sedan och hade lugnat ner sig. En i teamet hade kommit dit för att äta mat med henne och de hade pratat en del vilket i sin tur hade gjort att hon insett hur hon betett sig mot mig.
Som förälder får man ta emot hur mycket vrede, ilska, sorg och förtvivlan som helst och visst finns det en gräns för vad jag orkar. I ett sådant läge som idag växer mitt behov av att "bara få vara" för att hitta tillbaka till mig själv och mitt inre igen.
En sak vet jag att även om jag ibland tappar ork och fotfäste, tappar jag aldrig min kärlek till dig min dotter!

tisdag 10 augusti 2010

I går kväll hade jag och min dotter en ganska livlig diskussion om mat och om att hon ställer vissa krav här hemma som är alltför pressande. Hon är väldigt krävande och det går absolut inte att kompromissa och detta gör att det blir väldigt tröttsamt. Hennes vilja råder i alla lägen då det gäller ätstörningen och jag märker verkligen att tanke verksamheten hos henne är betydligt sämre mot då hon kom hem från Capio. Att försöka föra en ömsesidig diskussion är som att kasta bollen i väggen och den bara studsar tillbaka, jag töms totalt på energi.
Eftersom hon undan för undan skapar nya, för henne negativa regler här hemma så klarar jag inte längre av att se på hur hon sakta men säkert förstör för sig själv.
Hon är heller inte hjälpt av att här hemma, få fortsätta på den väg hon nu är inne på eftersom det är så lätt att bolla över en stor del av ansvaret på mig. Onsdag och fred den här veckan kommer hon att sova hemma hos sig, de andra dagarna här så får vi se om vi på söndagen kan ordna så att hon får hjälp med att flytta hem med sin katt och sina saker. Annars får det bli på måndagen. Detta blir en vecka tidigare än vad som var sagt men eftersom den situationen som vi nu befinner oss i är ohållbar så måste det bli så.
Linda får tillsammans med sitt stödteam komma fram till hur de bäst kan lösa matfrågan och stödet.Även om även jag är delaktig till en viss del så lägger jag mig inte i hur de kommer att planera detta.
Tro nu inte att jag kommer att överge min dotter. Absolut inte! Jag finns här som jag alltid har gjort, skillnaden blir den att hon kommer att återgå till att bo själv i sin lägenhet och få stöd av de som jobbar med den här problematiken men får samtidigt ta ansvar för sig och sitt liv.
Vi kommer att träffas, göra saker tillsammans, ses över en lunch, fika mm. mm. Vi kan åter igen få vara mor och dotter där det inte enbart kommer att kretsa kring hennes ätstörning och där jag kan få slippa att hela tiden känna detta enormt tunga ansvar. Jag kommer inte ifrån oron men den blir lättare att hantera då jag inte behöver vara mitt i problematiken.
På det viset får jag mer ork, energi och glädje att dela med mig av till min älskade dotter!
Jag vet att Linda klarar detta med att bo själv men det kommer att ta några dagar att finna tryggheten i att bo själv.

måndag 9 augusti 2010

I dag har jag varit på samtal och fått vädra tankar och känslor. Det känns skönt efteråt då jag känner mig precis tom först sedan börjar tankarna att gå igenom samtalet och det är lättare att se på saker och ting med andra ögon. I dag fanns det inte så mycket utrymme för tankar efteråt då ett hastigt påkommet möte skulle bli en halvtimme efter samtalstid. Trots utsatt tid unnade jag mig min kvart i massagestolen vilket kändes skönt efteråt.
Sedan hastade jag ner till sta'n för att delta i mötet. Det var Lindas ordinarie stödteam, Linda och jag, vi pratade om hur dagar och kvällar skulle se ut de två närmaste veckorna.
Det bestämdes att Linda ska äta lunch och middag med teamet och jag och min dotter ska göra en planering angående de kvällar hon ska sova hemma hos sig.
Alltihop kommer att gå ut på att Linda får ta ett ganska stort ansvar själv och dela bitar av dagarna med sitt team och vissa kvällar med mig.
Jag funderade mycket på det som hade sagts på mötet då jag kom hem och detta med ett större egenansvar kanske är en bra väg att låta henne gå. Tidigare har det alltid varit så att vi har jobbat efter att det ska finnas ett nätverk runt omkring henne hela tiden och då hon faller har någon mer eller mindre funnits där för att fånga upp henne. Det här teamet jobbar inte så utan med att de som går hos dem ska ta ett stort ansvar själva och kanske kan det vara bra på det sättet att då måste hon ta konsekvenserna av sitt handlande och sina val själv. Det finns ingen annan som kan ta det åt henne.
Jag känner även att det är dags att hon sakta men säkert börjar bo mera i sin egen lägenhet, dels för att hon dock är 25 år och har klarat det tidigare och även för att jag behöver få tillbaka lite av mitt eget vuxenliv. Jag vill kunna göra saker på egen hand, åka hem ifrån ibland utan att vara orolig och känna dåligt samvete över att jag inte är hemma och ser till att Linda får i sig mat. Det kanske inte är rätt att känna så då Linda är vuxen men det är så mina känslor ser ut, mycket har jag fått jobba med då det gäller känslor och att inte ta på mig en vårdarroll men de här känslorna sitter fast hårt inom mig.
Linda vet att jag finns här om och när hon behöver mig men i den situationen vi nu befinner oss finns det ingen annan väg att gå.
Beslutet har hon tagit tillsammans med sitt team och det känns skönt att stå utanför det även om jag tycker och känner lika.

söndag 8 augusti 2010



I morgon är början på en ny vecka och den veckan börjar bra men hur slutet bli står skrivet i stjärnorna.
Linda ska möta sitt ordinarie stödteam och jag hoppas verkligen ett de sätter in bra åtgärder för hennes del. Det måste bli en stadig, nyttig lunch och middag, de måste även komma igång med samtal och införa en vettig och hållbar planering. Den planeringen måste följas helt och fullt fram till vi ska ha ett möte i början på nästa månad. Under dessa semesterveckor som gått har det inte blivit något bra resultat då det gäller vikten, om hon inte hade ätit mat och annat här hemma, vågar jag inte tänka på hur mycket hon skulle ha rasat i vikt. Men maten här hemma räcker inte för att hon ska öka eller ens behålla vikten, det måste mer till än så.
Det andra som är bra i morgon är att jag ska träffa min samtalskontakt imorgon, då hon återkommer från sin semester. Efter vårat samtal ska jag sätta mig i massagefåtöljen och bli knådad. Jag kan inte påstå att det är skönt först eftersom den är ganska hård i sin massage emellanåt men efteråt känns det som att spänningar och värk i kroppen är helt borta. Jag blir totalt avslappnad och det är en skön känsla.
Jag uppskattar verkligen möjligheten att först få tömma mig på tankar och känslor och sedan få bli av med en massa spänningar i kroppen.
För mig är detta nödvändigt om jag ska
orka dela Lindas resa och för att jag ska orka ha ett eget liv.

lördag 7 augusti 2010

I

I kväll är jag verkligen tom på tankar så istället för att
skriva mina vanliga inlägg visar jag er en bild på min katt.
Jag är en busig katt som heter Vilda och jag är ett år.
Jag är i kväll inbjuden som skribent till hennes blogg då hon själv är tom på tankar.
Lindas katt Mysan är min moster. Ibland får jag riktiga ryck och far mellan bänkar och bord men då kommer matte eller Linda och sprutar vatten på mig och det kan ni tro är inte kul att bli blöt i pälsen. För mig blir det lite jobbigt då eftersom jag måste slicka bort allt vatten.
Min matte har stängt in till rummen för hon vill inte ha oss. mig och Mysan där inne på natten eftersom hon är allergisk. Men när jag vet att min matte sover krafsar jag på dörren så att hon blir väckt och kommer ut och ska försöka träffa mig med vatten sprutan. Men jag är så snabb så jag springer snabbt ifrån henne.
Jag tycker att det är roligt att Linda och Mysan bor här, mest Mysan för hon och jag kan springa runt och jaga varandra, ibland slåss vi så det ryker päls ifrån oss.
En sak till jag tycker är roligt och det är att sno strumpor från Linda och gömma dem någonstans för hon blir så sur då. Ibland springer Linda och jagar mig och låter så konstigt, då blir jag rädd och gömmer mig under hennes säng.fast jag tycker det är lite spännande. Men ibland springer vi runt, runt och jag tror att Linda blir fortare trött än jag.
Ja nu vet ni vem jag är som min matte skriver om ibland.

fredag 6 augusti 2010



På måndag ska jag börja mina samtal på Anhörigcentret igen och jag tycker det ska bli skönt att få gå dit och ventilera mina tankar och känslor. Efter några veckors uppehåll har jag hunnit att samla på lite jobbiga känslor som blir tunga att bära omkring på. För mig är det nödvändigt att få ventilera det som händer och sker här hemma då det gäller min dotter. Dels för min egen skull men även för Lindas skull eftersom hon behöver mig som mamma och stöd så mycket.

Vart efter åren har gått så har jag märkt att min ork fortare försvinner och att jag lättare känner av en viss resignation och uppgivenhet.

Att vara förälder till ett vuxet barn med en ätstörning upplever jag som mycket tyngre, slitsammare och mer frustrerande än då hon var yngre och hade andra problem.

Det var väldigt tufft och krävande även då men då kunde jag hjälpa och stötta henne på ett annat sätt, då kunde det även räcka med kramar och att vi pratade och diskuterade för att det skulle bli en vändning på det som pågick. Nu händer det allt för ofta att jag inte når fram till henne med mina ord. Hon lyssnar, svarar lite tankspritt men tar inte till sig något av det jag säger.

Det är som att vi går bredvid varandra men hur jag än försöker att sträcka fram min hand för att röra vid henne, så når jag inte hennes hand.

Det skapar en stark maktlöshet och förtvivlan inom mig eftersom jag av hela mitt hjärta vill se att min dotter mår bra och har en tillvaro som hon är nöjd med.

Ibland då jag tittar på henne känns det som att en hand kramar om hela mitt inre och jag vill skrika ut min smärta och förtvivlan. Men jag kan även ibland känna en stark stolthet och glädje då jag ser på henne. Stolthet över att hon verkligen har åkt iväg dessa veckor och på det viset visat mig och sig själv att det ändå finns lite go i henne för att kämpa. Glädjen.....den kan bubbla starkt inom mig eftersom hon trots allt finns och sitter här livs levande.


Önskar er en fin helg i solen!










torsdag 5 augusti 2010

Gemensam till bakablick 3!

Efter det att Linda varit sjuk i ca ett år i sin ätstörning, fick hon börja gå till en n öppnad dagavdelning på psyk.
Hon gick dit fem dagar i veckan och intog sin frukost. lunch. ett mellanmål och fem näringsdrycker. Middagen skulle hon äta själv hemma hos sig.
Jag tyckte att det verkade vara en bra dagavdelning och trodde att Linda skulle bli bättre i sin ätstörning men eftersom det visade sig att hon inte åt då hon var själv hemma, blev inte resultatet så bra. Helgerna svälte hon sig växelvis med att hetsäta och inte behålla det hon åt.
Då jag ringde och frågade om jag skulle komma hem till henne och äta eller fika så hade hon oftast ursäkter eller bor förklaringar. Visst hände det att vi åt tillsammans och då var jag kvar hos henne minst ett par timmar efter måltiden.
Efter ett gemensamt möte med alla inblandade bestämde vi att jag och Linda skulle inta middagen tillsammans och då varvade vi med att vara här och hemma hos henne. Under denna period sov vi över hos varandra för att hon inte skulle få en möjlighet att hetsäta eller kräkas.
Det var en tuff period med mycket farande men det var värt det eftersom det gav resultat då Linda ökade i vikt. mådde bra och trivdes med tillvaron.
Den dagavdelningen var otroligt bra med en fantastiskt duktig personal men tyvärr blev det så att det som var bra och fungerade fick inte vara kvar. Två dagar innan avd. stängdes fick vi veta att den skulle läggas ner. Där stod vi då helt ensamma och visste inte vart vi skulle vända oss för att Linda skulle få någon form av stöd. Jag var arg. orolig. ledsen och fruktansvärt hjälplös,jag kände sådan förtvivlan och maktlöshet för Lindas skull. Hon hade inte ens en läkare i öppenvården.
Vi började med att ordna med en tid på hennes vårdcentral vilket inte bidrog till någon hjälp. En dag då vi sitter på en trappa vid centrummet och äter var sin glass pratat vi om hur vi ska gå till väga. Det ända vi kan komma på är att ringa till en läkare inom psyk som sköter om ärenden med remisser. Först pratade Linda med henne och bad om att få en remiss till ett behandlingshem och sedan tog jag luren och tillsammans med henne kom vi då överens om att hon skulle skicka en remiss till Capio. Om den remissen fortfarande är på drift vet jag inget om men vi hörde aldrig något mer angående den.
Förra sommaren då detta hände blev otroligt jobbig för det var då Lindas ätstörning tog fart med otrolig hastighet och det ledde till en hemsk tid med fruktansvärd oro. ångest och vanmakt.

onsdag 4 augusti 2010

Nu är Linda på väg till Skänninge marknad och det unnar jag henne verkligen! Hon behöver komma ut och göra något kul med tjejer i hennes ålder!
Vi sammanstrålade till eftermiddags kaffet här hemma efter det att vi båda varit i väg på olika håll idag och eftermiddagen har varit lättsam och mysig.
Det är så skönt då Linda är lättare i sinnet eftersom hon en längre period har pendlat mellan tungsinthet och lättsamhet. Hon är inte någon tungsint människa och jag är inte van vid att hon blir på det viset och eftersom jag själv är långt ifrån en tungsint person så känns det som att det lägger sig ett kompakt mörker omkring oss vilket jag har väldigt svårt att hantera.
Vi är båda två ganska lättsamma och spontana i vårt sätt och har nära till skratt och humor så hennes tungsinthet är något helt nytt.
Båda två räknar vi dagarna till det ordinarie stödteametkommer tillbaka och jag hoppas på att det blir betydligt bättre struktur och ordning på måltiderna då. Jag hoppas även att det kommer att bli så att Linda får börja med regelbunden samtalsterapi och även att hon får någon praktikplats några timmar i veckan.
Tråkigt nog vågar jag inte tro på att det ska bli något av detta, bara hoppas.
Jag har trott och litat på det som har sagts inom vården och så har inget av det som utlovats blivit av eller fungerat.
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få ett fungerande.väldigt fyrkantigt och bestämt nätverk runt Linda? Ett nätverk där vi alla drar åt samma håll och där inte minsta glipa ska förekomma.
Som vi hade det tidigare på dagavdelningen som lades ner, fungerade det bra.
Alla vi som var runt Linda skrev på ett kontrakt och en gång i månaden hade vi möte och tog upp gamla eller nya saker. En gång i veckan fick vi även lämna rapport till dagavdelningen och om något inträffade eller om Linda inte följde kontraktet på någon punkt, skulle vi ringa och rapportera det till dagavd.
Det här fyrkantiga sättet vi alla gemensamt jobbade på var oerhört bra och effektivt eftersom Linda då inte kunna komma undan på något sätt. Visst det tog tid att komma till punkten som gav resultat men om alla går åt samma håll så blir det i sluttampen bra för Linda och det är ju ändå det som måste vara målet.
Det är verkligen med spänning jag ser fram emot hur planeringen ska läggas upp!
Oj,det blev visst ett långt inlägg den här gången, Hoppas jag inte tröttat ut er för mycket.
Om så är kan ni koppla av och lyssna på Cecilia Vennersten.
Kram på er alla som läser det här!

Det vackraste - Cecilia Vennersten

tisdag 3 augusti 2010



Känns som att jag inte har något särskilt att skriva om ikväll. Jag känner mig ganska tom på tankar och även på känslor. Befinner mig i ett tillstånd av enbart existens ikväll och jag måste medge att det är en skön känsla.


Det finns dagar då jag inom mig upplever det som en känslomässig berg och dalbana och där oron har tagit ett hårt tag om mig. Men.....det är då och nu är nu och den här stunden ska jag tillåta mig själv att bara vara i.


En skyddsängel till dig Linda!
Kram mamma.

måndag 2 augusti 2010

Den här är till dig Annmi!
Kram.

I dag har jag och Linda pratat lite om att hon nästa vecka, då hennes stödteam är tillbaka, ska börja att sova någon natt hemma hos sig. I väntan på en ny lägenhet måste hon bo några nätter i veckan i sitt eget hem eftersom hon inte kan bo här för jämnan. Innan hon flyttade hit fungerade det bra för henne att bo själv. bortsett problematiken med ätstörningen.
De nätter Linda ska sova hemma hos sig måste det bli så att hennes stödteam går in med helt matstöd och även kommer dit på kvällen om så behövs. Jag vet att de har resurser till det.
Jag har försökt att ställa upp och stötta så gott jag kunna och det har jag gjort av kärlek och för att jag själv velat, känner jag att jag inte kan ge mer av mig själv än jag gjort. Jag kommer alltid att finnas för Linda men det är hon tillsammans med de som arbetar med den här sortens problematik som måste jobba ihop. Det är med hjälp av teamet hon måste bli fri från sin ät störning och hitta någon form av praktikplats hon kan gå till några timmar om dagen. Det måste komma in friska och sunda intryck i hennes tillvaro för att hon ska lära sig att våga leva.
Det jag tycker att sjukvården är otroligt dåliga och okunniga på, är att leta fram det friska och vårda det istället för att enbart vårda det sjuka. Hur många har jag inte hört ihur de inom vården allt för ofta talar om anorexia som att den är en del av en person ex. "nu är det anorexian som talar osv osv"
Som förälder anser jag att det är helt fel att tjata om en diagnos gång på gång eftersom det inte kan bidra med att man får distans till sin problematik.
Nu är jag kritisk, jag vet men som förälder har jag fått en hel del insyn i psykvården och tycker det är väldigt tydligt att det är en stor okunskap inom problematiken med ätstörningar.
För att återgå till det jag skrev om beträffande Lindas eget boende så känns det som att det är dags att hon nu börjar att stå på egna ben och ta eget ansvar. Den dagen hon kommer fram till beslutet om att hon vill bli helt fri från sin ätstörning, den dagen blir första klivet till livet.
Även entusenmilafärd börjar med ett kliv.

söndag 1 augusti 2010

Cajsa-Stina Åkerström - Tröstevisan

Efter att gårdagen var tung och lite jobbig så har dagen varit betydligt ljusare och lättsammare. Vi bestämde oss för att göra något idag och eftersom vädret är lite nyckfullt så bestämde vi oss för att tillbringa dagen på Ikano. Jag blev bjuden av min dotter på kaffe och smörgås. det var en mysig fikastund med lättsamt prat och fniss.
Det är viktigt att det kommer in en del positiva händelser som kan skingra det som känns jobbigt och tungt. Då vi kom hem lagade Linda maten som vi sedan åt tillsammans framför en bra dvd film.
För en liten stund sedan kom hon hem efter en promenad på 10-15 minuter och jag ska vara ärlig och säga att jag inte kände någon oro över att hon gick. Jag är väl medveten om att hon kanske inte behåller det hon har ätit ikväll. Men vad kan jag göra och vad hjälper det att jag sitter och oroar mig? Jag kan inte låsa in en 25 åring för att det inte ska hända något men visst önskar jag ibland att jag kunde sätta henne i en ostkupa för att inget skulle kunna hända med henne. Realiteten ser annorlunda ut och det är jag väl medveten om det. Men.....känslan av att vilja skydda den man älskar är otroligt stark, vilka en orsakerna är som ligger bakom.