Jag ska inte skriva så långt inlägg men känner ändå att jag vill ge mig till känna.

Just nu är det enormt stressigt och rörigt omkring mig p.ga att jag får renoverat i hall och sovrum och jag har samtidigt med detta själv målat lite möbler. I morgon ska de vara klara vilket är väldigt skönt. jag är bjuden på lunch hos min dotter i morgon och samtidigt ska jag hämta min lilla Vilda så att hon får komma hem. Även Linda följer med så att vi kan ha en mysig fredagskväll tillsaqmmans men först blir det att städa och flytta tillbaka en del på plats. Det som inte hinns den dagen får jag ta itu med nästa dag.

I går orkade jag inte ens sätta på datorn för att jag var så fruktansvärt trött.

Fördelen med att ha mycket omkring mig är att det inte finns så mycket utrymme för jobbiga känslor och tankar beträffande min dotter.

Nu ska jag dricka en mugg te' och sedan blir det en bra bok och sängen.

I kväll har Linda och hennes kontaktperson varit här och ätit korvpajoch sallad och vi hade en trevlig stund vid matbordet.

I fyra nätter ska jag vara utan mitt lilla trevliga och mysiga sällskap, nämligen min katt och jag som redan saknar henne. Hon ska bo hos Linda till fredag då jag ska få omtapetserat i hall och ett sovrum. Fy vad det är jobbig att plocka undan allt och det är då man ser hur mycket saker man har. Fast det är skönt och roligt då det är gjort.

Nu är Lindas vägning och hennes ångest inför den, avklarat för den här veckan och det känns lika skönt varje gång vägningen är avklarad eftersom det följer en hel del känslor och prat runt detta. Eftersom det för Linda är en jobbig del i hennes "behandling" så blir jag väldigt påverkad av detta känslomässigt Även om jag ibland inte tar till mig vissa saker, jag stänger omedvetet av känslomässigt för att orka så kommer det ändå i kapp mig lite senare.

Känslor går verkligen inte att freda sig emot, de bara kommer och ibland är det svårt att veta hur man ska tackla dem eller vad man ska göra med dem. Jag har funnit det sätt som ofta hjälper mig och det är långpromenader eller att göra något annat som distraherar mig.

Det är inte alltid jag lyckas komma ifrån känslorna men ibland kan de åtminstone bli mindre intensiva och plågsamma.

Hur gör ni för att komma ifrån eller få ett litet andrum från tankar och känslor?

Nu har det gått ett par dagar sedan jag skrev och det beror på att det har varit ganska fullt upp så jag har har haft en riktig bloggtorka beroende på att jag varit så trött.

I lördags åkte jag och min dotter till sta'n och gjorde diverse inköp, vi var även och åt en shoppingbuffe' tillsammans och vi njöt verkligen av den.

För närvarande befinner jag mig i en period då jag knappt vill prata om ätstörningen med Linda. Visst lyssnar jag på henne men oftast försöker jag leda in samtalet på något annat vilket går bra ibland. Det att hon berättar om hur hennes dagar ser ut, det är något jag gärna tar del av men ältandet om ätstörningen kan lätt ta överhand om jag inte sätter stopp.

Linda har blivit mer vaken för detta och försöker att inte gå in på ämnet för ofta och jag uppskattar verkligen att hon försöker.

Nästa vecka ska även jag gå till stödteamet och få lite stöttande i hur jag kan förhålla mig i vissa situationer som ibland inträffar då det gäller Linda och hennes problematik. Det tycker jag känns väldigt skönt eftersom jag alltid har fått gå på egen känsla vilket absolut inte är lätt och som säkert blir fel ibland.

Att ha en vuxen dotter med en ätstörning eller ett destruktivt beteende är fruktansvärt smärtsamt och sliter oerhört mycket på krafterna. Det jag upplever bland det svåraste är oron och denna förbaskade maktlöshet. Även om jag inte är aktiv i vådandet längre så finns känslan av stark maktlöshet kvar hos mig.

Det spelar ingen roll att jag lagt över ansvaret på Linda själv och de i vården, det går inte att hänga av sig alla smärtsamma och jobbiga känslor för det.

Det är som att dessa känslor följer mig som en skugga och vid minsta lilla så greppar de tag i mig för att göra sig påminda.

Jag har levt med dessa känslor så otroligt länge så jag vet inte om jag riktigt vet hur det känns att vara fri från dem?

Lagom till eftermiddagskaffet kom min dotter hit och vi tog en fika i solen på balkongen. För en stund sedan åt vi tillsammans en av Lindas älsklingsrätter, rotfrukter i ugn.

Hon sover hos mig i natt för i morgon ska vi åka till sta'n och se om vi hittar någon bra bok, vi ska även inta en lunch tillsammans för att sedan åka hem var och en till sig.

Jag önskar er alla en fin och mysig fredagskväll med tända ljus, lite gott att äta och dricka och "bara vara"!

I dag ringde jag åter upp en person som jobbar med Linda men denna gång i öppenvården. Jag ställde frågan"när ska ni sätta stopp för min dotters viktnedgång?" Till svar får jag" går hon under --kg så blir det psykakuten som gäller och det i sällskap med mig."

För mig är det helt ofattbart att man sätter en viktgräns för att sedan aggera först då den är nådd. Varför tar man inte tag i problemet direkt då man ser åt vilket håll det går?

Den psykvård vi har här skrämmer mig något fruktansvärt!

Det är hög tid att politikerna vaknar upp ur sin dvala och gör en rejäl efterforskning i hur psykvården ser ut och vad som behöver förändras till det bättre. Den listan skulle bli lång!

Nu har jag fått ur mig en del ilska och det känns onekligen skönt men det ofattbara kvarstår!

I dag kom Linda hit på eftermiddags kaffe och vi hade ett ganska långt samtal med mycket allvar. Hon har fått en lägenhet i samma område som mig och vi pratade om hur hon skulle kunna tacka ja till den då hon varken kan bära eller städa som läget är nu.

Jag pratade med henne om att göra val och att hon måste ta tag i sin problematik till hundra procent för gör hon det då är jag säker på att hon kan ta klivet ut i den friska världen, även om det givetvis tar sin tid.

Vi var och kikade på lägenheten och den var oerhört ljus och fin. Jag kan förstå om hon vill flytta dit men ser flytten som ett stort problem då hon inte kan/får göra något själv.

Vi får se om det går att lösa!

För att återgå till mitt samtal i går på Anhörigcenter så pratade vi om dåligt samvete, vilket de flesta råkar ut för någon gång.

Jag berättade för henne att jag hade konstant dåligt samvete över att jag inte kunde hjälpa Linda bättre då jag var aktiv i vården. I dag kan jag inse att mitt dåliga samvete var en energislukare!

Jag ville hjälpa men kände att jag inte kunde och det gav dåligt samvete men samvetet var helt i onödan eftersom det absolut inte går att hjälpa någon som inte vill.

För min del snurrade dagarna på av dessa känslor likt en karusell. I dag har jag kunnat stanna karusellen och det av två anledningar:

Jag har fått insikt i hur jag tillät att det dåliga samvetet tog så stor plats och

nu är jag enbart Lindas mamma och därför behöver jag inte kämpa mot dessa känslor eftersom jag idag inte vårdar henne.

Även om jag i dag enbart är mamma så finns det många svåra och jobbiga känslor som ibland känns som att de ska äta upp mig helt. Men.......jag plågas inte av dem 24 timmar om dygnet vilket jag gjorde tidigare eftersom jag idag har möjlighet att ta vara på de stunderna som lyser upp tillvaron.

Den här sången tillägnar jag dig min dotter! Tycker att den säger en hel del!

Kramar till dig Linda.

Peter LeMarc - Starkare Än Ord

I dag har jag varit på samtal och min kontakt förde mig in på ämnet "jag" som vi idag skulle lyfta fram och prata om. Jag måste erkänna att det kändes både konstigt och främmande att övervägande del av tiden prata och berätta om mig själv, att jag som person skulle stå i centrum och få uttrycka mina behov. känslor och önskemål. Hur mitt liv ser ut, vad jag vill göra med min tid och hur mina drömmar ser ut för min egen del.

Jag är en ganska kreativ person som tycker om allt från att klä om möbler till att måla möbler och handarbeta och jag tycker om att umgås med släkt och vänner. Eftersom tid och ork inte har räckt till detta så har det fått stå tillbaka men då det gäller den kreativa biten har jag börjat att ta upp den lite idag. Jag har klätt om köksstolarna med skumgummi och tyg men de är inte riktigt klara än. Jag tycker det känns skönt att kunna göra lite av det jag tycker om och jag måste erkänna att jag saknat den här delen av mitt liv.

Samtalet på anhörigcenter var intressant och det fick mig att se hur lite tid jag har haft för mig själv eftersom jag mestadels har varit mamma/vårdare till min vuxna dotter.

Jag beklagar mig inte alls för den dagen jag bestämde mig för att hjälpa och stötta min dotter, gjorde jag det för att jag själv ville det men efter en längre tid blev det som att jag befann mig i ett ekorrhjul. Det snurrade bara fortare och fortare och det gick inte att stanna det för att hoppa av och när jag nu efter några år har lyckats stanna det för att hoppa av så får jag söka efter mig själv. Det är sökandet efter mig själv och det jag tycker om att göra som vi har samtalat om idag och jag tyckte faktiskt att det gick väldigt bra.

Jag berättade även för henne att jag känner mig så tom på känslor, som att jag sitter i en glaskupa och enbart betraktar det som sker med ögonen.

Eftersom jag inte tycker om att inte känna och tycker att det är lite skrämmande, blev hennes svar en lättnad för mig.

Hon tror att jag befinner mig i ett "ingenmansland" just nu för att få vila och sedan hitta tillbaka till det som är mina egna känslor. Då man vårdar någon är det väldigt vanligt att man "tappar bort" sig själv känslomässigt eftersom allt bara kretsar kring den sjukas känslor och problem.

Så nu har jag startat resan som ska leda mig framåt i hopp om att jag en dag ska finna mig fullt ut.

I går kväll var jag på teatern och fick skratta en del eftersom det var en rolig pjäs och oerhört duktiga skådespelare Då den var slut bar det iväg hem hit och det blev en liten supe' med räkor, ugnsrostat bröd, lite ost och ett gott vitt vin.

Det var en skön och trevlig kväll med glädje och där jag kände att jag verkligen kunde koppla av och njuta av stunden.

Då det gäller min dotters problematik, kan jag inte påstå att det blivit några förändringar. Jag står fortfarande fast vid att hon gemensamt med öppenvården och sitt stödteam får ta ansvar för vad som sker. De måste tillsammans komma fram till det som kan hjälpa Linda bäst och jag kan bara hoppas att deras gemensamma ansvar och samarbete leder till något bra.

Jag själv befinner mig fortfarande i ett "ingenmansland" där det råder tomhet på känslor men där en enorm trötthet håller mig i ett stadigt grepp.

Jag önskar er alla en mysig och fin lördagskväll!

Jag har legat däckad i en förkylning med en hemsk huvudvärk ett par dagar och har därför inte skrivit på bloggen. Känns som att det nu går åt rätt håll vilket jag verkligen hoppas, för jag ska gå på teatern på fredag och den vill jag inte missa efter som den ska vara väldigt rolig.

Lite skratt kan behövas mellan varven eftersom det gör att man får lite vila från oro och bekymmer.

I dag var min dotter här på en kort kaffe visit, det är mysigt att få krama om henne och se att allt är okey efter omständigheterna

I dag befinner jag mig i en slags vila från oro och andra tärande känslor. Det är som att kropp och själ stänger av sig och går in i en viloperiod mellan varven och det är nog tur det eftersom vissa känslor tar så hårt på mig eftersom jag lever med dem nästan dagligen.

Det är inte utan att jag känner mig skör som en porslinsdocka vilket absolut inte är likt mig,jag är en ganska stark person med ett väldigt stort tålamod. En dag hoppas jag att min styrka kommer att infinna sig hos mig igen men jag förstår att det nog kommer att ta sin tid.

Då jag ser att det går framåt för min dotter och att framstegen verkligen håller, då tror jag att jag kanske kan finna vägen tillbaka till mig själv och genom det finna min styrka, uthållighet och den starka livsgnistan jag faktisk saknar en hel del.

Önskar er en fortsatt skön onsdag!

I lördags var jag hemma hos min dotter och blev bjuden på korvstroganoff vilket var väldigt gott. Vi hade några trevliga timmar tillsammans men då jag skulle gå frågade jag Linda om det var okey för hennes del eller om hon ville följa med hem och äta lite mat.

Det slutade med att vi gemensamt tog bussen hem till mig och åt en matig kycklingsallad. På söndagsmorgonen åkte hon hem till sig och jag följde med en vän till landet.

Som att trycka på en knapp fick jag plötsligt ont i halsen och frös ordentligt så nu sitter jag här med en förkylning och känner mig lite smått hängig så dagen har varit ganska lugn.

Just nu känns det som att jag befinner mig i en glaskupa och sitter ganska skyddad från oro och ångest beträffande min dotter. Kanske jag behöver befinna mig här just nu för att få ett liten team out från alla de känslor som gör sig påminda mer eller mindre dagligen.

Jag försöker att stötta och peppa Linda till att kämpa på men jag undviker att gå in i någon diskussion beträffande maten, eftersom jag bara slösar bort min energi på ingenting.

Måste säga att det känns skönt att enbart vara mamma men samtidigt har jag märkt att mina känslor av oro, vanmakt mm gör sig mer påminda eftersom jag idag kan tillåta mig att känna dem. Då jag var i vårdrollen fanns det inte utrymme för det jag kände på samma sätt eftersom att hjälpa Linda tog så mycket av min tid och kraft.

Önskar er en trevlig måndagskväll!

I går kom min dotter till mig efter det att hon ätit lunch med sitt stödteam. Vi hade en väldigt mysig eftermiddag och kväll tillsammans, vi fikade, åt tacos och såg på dvd film. Linda lovade mig att det inte skulle bli en massa prat angående maten, eller en sen kvällspromenad och det löftet höll hon vilket jag känner mig enormt glad över. Det blev ett dygn där mor och dotterrelationen fick råda och det är på den linjen jag vill att vår relation får vara.

Åh jag önskar bara att hennes kropp får må bättre, att hon blir snällare mot den för om hon gör det hjälper hon hela sig till att må bättre, orka mer, bli klarare i tanke och handling.

Människokroppen är ju otroligt tålig och har en fantastisk förmåga att läka sig själv men jag är väldigt orolig för vad som sker med hennes inre organ då hon först genom hjälp ökar i vikt och sedan förlorar denna uppgång. Inte bara en gång, utan flera gånger.

Just nu hoppas och önskar jag intensivt på att det ska ske en förändring till det bättre. Först och främst med hennes ä störning eftersom det är den som är det stora orosmomentet nu men jag önskar även att hon får hjälp med att hitta sig själv och sin inre trygghet så att hon en dag kan ta klivet ut till det friska livet och våga lämna allt problematik bakom sig.

I dag fattade jag ett beslut angående min dotter. Som mamma kan jag inte låta det fortgå att ingen tar tag i att Linda tappar i vikt så jag ringde upp en av hennes kontakter i stödteamet och berättade om min oro och att något radikalt måste ske beträffande Linda nu. Någon måste ta tag i det som sker och stoppa det innan det går så långt så att hon måste läggas in igen. Av erfarenhet vet jag att den avd på psyk hon skulle hamna på kan absolut inte hjälpa henne eftersom det saknas den kunskap som behövs för att vända den här situationen. Det blir en förvaring av henne men tyvärr ingen vård.

På det senaste mötet vi hade sa jag att det inte kommer att fungera så att det blir till det bättre för Linda men vem lyssnade på det? Jag känner min dotter väldigt väl och vet hur hon fungerar och det gör mig ganska frustrerad att ingen lyssnar och tar till sig av mina erfarenheter.

Även om jag anser att hon ska ha eget ansvar så måste de vara väldigt fyrkantigt för hennes del.

Det gör så ont i mig av oro och förtvivlan för Lindas skull så jag skulle kunna ställa mig på ett hustak och bara skrika rakt ut HJÄLP HENNE!!!!

I dag har jag gått en extra lång promenad för att gå av mig de tärande känslorna och visst lättar det men bara tillfälligt, det blir ändå en avkopplande stund vilket är välbehövligt just nu.

I dag kom Linda hit och drack en kopp kaffe tillsammans med mig i solen på balkongen, vi hade en mysig stund tillsammans där vi pratade om allt utom problem.

Efter ett par timmar åkte hon i väg för att möta sitt stödteam och äta middag tillsammans med dem. Jag själv fortsatte med att sätta upp nya gardiner efter det att jag putsat fönster. Det var liksom nödvändigt att rengöra fönstret för då jag kikade ut genom rutan var det omöjligt att se något, det var som att se rakt in i en tjock dimridå. :-)

Nu kan jag se alla de fina höstfärgerna som börjar att visa sig på träden.

Just nu är jag inne i en period där jag försöker att hålla igång så mycket som möjligt för att slippa känna den tärande oron för min dotter. Det gör så ont i mig att se hur hon minskar. Det känns som att hon försvinner framför mina ögon och jag har ingen aning om vad jag ska/kan göra.

Jag kan inte förstå hur stödteamet och hennes kontakt på öppenvården kan tillåta detta. Jag upplever det verkligen som att kontakten i öppen vården inte ställer några krav utan låter Linda gå sin egen väg. Istället borde hon ta i med hårdhandskarna och absolut inte låta det fortsätta att gå bakåt. Hur kan hon blunda för verkligheten och var är det ansvar hon har tagit på sig?

Jag bara undrar: när kommer det att vända för min kära och fina dotter? När?

En mysig bild på Linda och min katt Vilda!

I dag har jag varit på Anhörigcenter och njutit av taktil massage. Verkligen avkopplande att få lyssna på skön, behaglig musik och samtidigt njuta av massage.

Efteråt var det dags att få mitt samtal och vi pratar om hur det ser ut i dagsläget med min dotter. I slutet av timmen så säger hon, nästa gång du kommer så ska vi ägna hela timmen åt att prata om dig. Mina tankar far och jag tittar på henne och utbrister:"om mig?" Då säger hon:"vi har varje gång du varit här pratat om Linda och hennes problematik, nu är det dags att ta reda på hur du mår och känner?"

Jag blev väldigt överrumplad av att höra detta och jag bad henne om att leda mig under det samtalet, för direkt vaknade känslan hos mig av att vara vilse i mig själv.

Under ca 4-5 år har jag låtit Linda och hennes problematik komma i första hand men tro inte jag beklagar mig för det var ett val jag gjorde och det gjorde jag av kärlek och i hopp om att kunna stötta och hjälpa henne fram till ett bättre liv. Det är absolut inga år av offer, jag ser det som att jag har fått en hel del erfarenheter och försökt att ta lärdom av det som skett under dessa år.

Jag kan säga att för styvt ett år sedan började jag känna mig sliten både till kropp och själ, för varje dag som gick kände jag att den känslan gjorde sig mer och mer påmind. Straxt innan Linda blev inlagd på psyk tidigt i våras, höll jag själv på att rasa ihop av trötthet, oro och maktlöshet. Då hon blev inlagd kunde jag bli avlastad från ansvaret vilket var otroligt skönt även om jag levde med oron en längre tid.

Eftersom Lindas problematik. möten och allt annat som har med detta att göra har fyllt mig helt och fullt så har jag tappat bort mig själv. Nu är det dags att börja leta efter det som är jag och det är det som min samtalskontakt ska hjälpa mig med nästa gång.

Lite fundersam är jag över hur vi ska gå till väga eftersom jag själv inte riktigt vet hur mitt JAG ser ut idag. Jag vet mycket väl vem Lindas mamma är...........men vem är jag???

Återblick till senaste gången på psyk.

Jag tänker försöka att återge lite, om hur jag som mamma upplevde det då min dotter blev inlagd för sin ätstörning på psyk.

Jag kan börja med att berätta att en läkare ringer mig från psykakuten och talat om att hon har beslutat att lägga in Linda men att hon inte vill. Linda kommer till telefonen och ber mig gråtande om att hon ska få fortsätta att bo hos mig och jag förklarar för henne att jag inte längre vågar ta det ansvaret eftersom hon mår så väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Hennes kontaktperson var med henne så jag visste att hon hela tiden hade en trygghet med sig på akuten men ändå gjorde det fruktansvärt ont i hjärtat på mig då jag hörde hennes förtvivlan och rädsla. Jag lovade henne att komma upp till henne dagen där på och ta med lite kläder och annat som hon behövde.

Den dagen då jag gick upp till henne kändes det som att jag skulle sprängas i bitar, dels för jag visste i vilket skick hon var i och dels över att behöva kliva in på en låst avd åter en gång.

Jag mår dåligt av att höra hur dörren slår igen bakom mig och veta att jag inte kan gå ut igenom den förrän en personal öppnar åt mig, det är en hemsk känsla som jag upplever det.

Väl inne på avdelningen kommer det över mig en kall känsla då jag ser den långa korridåren framför mig med alla dess dörrar åt båda håll. Jag blir följd av en personal till det rum Linda ligger i vilket visar sig vara längst ner i korridåren och är rummet där bältessängen står i. Då jag ser den får jag gåshud och då jag ser min dotter liggande i en annan säng känner jag hur mina ögon tåras. Jag böjer mig ner och kramar henne men vågar inte krama så hårt eftersom hon känns skör som en liten fågelunge. Linda säger bara"mamma,mamma" och gråter.

Jag kan knappast återge alla de känslor jag kände i det ögonblicket. Jag fylldes av en sådan total sorg, smärta och förtvivlan så att jag kände det i hela kroppen.

Jag kan känna dessa känslor lika starkt nu då jag skriver om det och när jag ser bilden framför mig rinner en tår nedför min kind.

Efter att ha tvingat mig själv att dra flera djupa andetag för att lugna ner mig, satte jag mig på stolen bredvid hennes säng med hennes tunna hand i min.

Jag hade köpt med mig var sin takeaway kaffe och vi smuttade lite på det. Vi pratade lite och jag frågade om hon skulle bli kvar i detta hemska rum men det trodde hon inte men visste inte när det skulle bli ett ledigt.

Efter ett tag kom läkaren och hon förklarade lite om hur hon tänkts sig att det skulle se ut för Linda de närmaste dagarna. Hon berättade att hon enbart skulle få sondmatning eftersom hennes mage inte skulle tåla någon mat ännu på ett tag.

Sedan kom även en av Lindas kontaktpersoner och presenterade sig, hon berättade om hur det fungerar på avd och om gällande tider för besök mm.

Sedan var det dags för mig att gå och med ett löfte om att snart komma dit igen, kramade vi om varandra länge och sa hej.

Då jag gick ut från det rum hon låg i och vandrade korridåren tillbaka igen, klarade jag inte att vända mig om för då hade jag storgråtit. Då jag kom fram till dörren och en personal låste upp för att släppa ut mig minns jag att jag snabbt tog klivet ut genom dörren Jag ville bara där ifrån fortast möjligt. Det gick runt i huvudet på mig efter all information och känslorna var i ett ända kaos. På väg till bussen fick jag verkligen kämpa med mig själv för att kunna hålla alla känslor under kontroll men tankarna kunde jag inte rå på, de for så snabbt fram och tillbaka så att jag inte kan återge någon av dem nu.

Jag måste nog säga att den här dagen är en av de värsta jag har upplevt då det gäller Lindas inläggning på en avdelning. Så mycket tankar och smärtfyllda känslor, har jag aldrig kännt då hon blivit inlagd tidigare.

Tack för att ni orkat läsa allt deta!

I går var jag och firade min dotter och hade en trevlig och fin eftermiddag med henne och några andra. Tyvärr är det förkylningarnas tid så en del kunde inte delta i firandet.

Om det skulle bli kaffebröd över hade Linda frågar bett mig om att ta hem det och eftersom det blev det, slutade det dock med att hon frös in och behöll det vilket inte var så klokt beslut av henne. Då jag åkte där ifrån kändes det inte bra att veta att hon hade bröd att frossa i men sedan bestämde jag mig för att det fick bli hennes ansvar eftersom hon hade ett val.

Hur det gick behöver jag nog inte gå in på men jag tycker det är ledsamt att hon utsätter sig själv för frestelsen eftersom hon vet hur det blir och även hur riskfyllt det är.

I dag har jag "bara varit", gått en promenad i solen och tillåtit mig att vara väldigt slö vilket jag verkligen njutit av att kunna unna mig.

I morgon ska jag gå till Anhörigcenter och få Taktil massage och direkt efter ha samtal med min kontakt. Massagen ska bli intressant då jag aldrig har prövat det och samtal är alltid lika skönt att få och jag upplever att det känns lättare efteråt då jag fått ventilera mig en del. Utan dessa samtal har jag en känsla av att jag inte skulle orka vara en mamma som har något att ge av mig själv till min dotter, inte heller till släkt, vänner m.fl

Önskar er alla en trevlig söndagskväll.

Det här tycker jag är en så härlig och naturlig bild på min dotter.

Bilden är tagen då under första delen av sommaren.

Har inte så mycket att skriva om ikväll men jag vill önska er alla en trevlig fredagskväll!

Kan bara berätta att jag i morgon är bjuden hem till Linda på lunch, raggmunk. Till kaffet blir vi några fler då vi ska fira Linda på hennes 26Års Dag. Ska bli mysigt att åka till henne då det är ett par veckor sedan jag var där.

Fredagskramar till er!

Två citat som jag tycker talar för sig själva!

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.

Att inte våga är att förlora sig själv.

Det som gör livet så värdefullt

är att det inte kommer tillbaka.

Ingen liten gubbe som har kommit för att laga tvättmaskinen. Får snart köpa en större tvättkorg! :-)

Linda ringde och frågade om hon kunde komma hit och ta en fika, för att sedan gå till biblioteket och låna en bok som hon beställt. Vi satt på balkongen i solen, fikade och småpratade lite. Hon berättade för mig vad stödteamet och hon kommit överens om och förklarade vad hon skulle ha de saker hon köpt till. Det var lappar som hon skulle skriva någon text på för att sätta upp på väggen och det var även en bok som hon skulle skriva i för att sedan "stödet" skulle få läsa.

Jag lyssnade men tog inte till mig det som jag tidigare gjorde och det gör mig sorgsen att jag inte kan känna någon optimism inför det hon berättade. Jag som är en riktig känslomänniska och verkligen kunnat känna starkt i olika situationer känner mig mer eller mindre nu som bedövad.

Jag tycker inte om att vara så känslotom som jag är nu, det är mig så främmande.

Ni som läser detta, har ni upplevt en liknande tomhet på känslor då ni haft/har det kämpigt av någon anledning och hur gjorde ni för att hitta tillbaka till er själva känslomässigt igen?

Har inte något särskilt att skriva om eftersom jag fortfarande känner mig ganska tom på tankar, känns som att hjärnan har gjort en time out och jag bara finns i det totala nuet.

Nåväl, den vaknar nog till liv igen vart efter!

I morgon är en ny dag och ingen vet vad den för med sig. Kanske kommer det en reparatör och fixar min tvättmaskin innan tvättkorgen sprängs i bitar eftersom jag snart får ställa mig på den och hoppa för att få ner en liten handduk ens. :-)

Nu önskar jag er alla en god natt!