Jag har inte något att skriva om idag, det känns som att den ena dagen är den andra lik då jag och Linda bara väntar på att onsdagen ska komma så att hon får åka iväg på bedömningssamtalet i Varberg. Det ska bli skönt att få veta om hon får komma dit och när i så fall för just nu känns det som att tiden stannat i väntan på något som vi inte vet hur det kommer att bli.

Jag var hos min kära dotter igår och vi njöt av att tillsammans kunna gå i från avd. ut och till cafeterian för att avnjuta en fika, prata och umgås. Jag följde sedan med henne tillbaka till avd. och stannade kvar hos henne en bra stund. Jag ska även gå dit i morgon så hon kommer ut en stund då med.

Fortfarande är det med blandade känslor jag går i från henne. Det är en blandning av lättnad, tomhet och även om det låter konstigt, glädje. Lättnaden kommer av att hon är i trygghet och får den hjälp och det stöd hon så väl behöver och jag känner den även för att jag inte behöver ta det tunga och stora ansvaret längre. Glädjen jag känner är för att jag ser en tjej som ser friskare ut i ansiktet och som förmedlar en glädje jag inte sett hos henne på länge. Jag har verkligen saknat hennes tindrande ögon och när jag såg dem i går fylldes hela mitt inre av bubblande värme.

Jag avslutar det här med en hälsning till dig min dotter. Du ska veta att jag är jätte stolt över dig för att du kämpar så starkt och för att du genom det visar att du vill ta dig ur din problematik!

Jag finns här och jag älskar dig!

Har varit och besökt min dotter i dag och det kändes skönt att både få se henne och krama om henne. Det känns viktigt att med egna ögon se hur hon mår och att få prata med henne.

Vi tillsammans har haft samtal med läkare i dag och jag tycker att det gick bra. Jag trodde att det bara skulle vara ett enkelt samtal mellan mig, Linda, en kontaktperson och läkaren men det visade sig att då vi klev in i rummet satt det redan tre stycken där och istället för fyra så var vi sju stycken.

Fast att jag varit på åtskilliga möten under årens lopp så är det absolut inget jag vänjer mig vid och med sju personer kallar jag det inte samtal utan för mig är det ett möte. Det var som sagt bra och vi alla gemensamt strävar efter att Linda ska kunna åka på ett bedömningssamtal till behandlingshemmet., för att sedan invänta en ev. kallelse dit.

Visst! Det känns jättejobbigt att hon ev. ska åka iväg och jag kommer att sakna henne enormt men jag är väldigt glad över att hon får den här chansen. Det viktigaste av allt är att hon får hjälp att ta sig ur sin ät störning och få hjälp med hur hon ska hantera den, både då hon är där och ännu viktigare, då hon är hemma igen.

Tillsammans har vi kämpat så länge, pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag som mamma har velat så starkt, min vilja kunde nog vält berg men jag kan inte vilja åt Linda, den och kämparlusten måste hon finna inom sig själv.

Mammahjärtat gråter då jag tänker på hennes kamp och på hur hon tappat stora bitar av sitt liv under flera år, hur denna destruktivitet tagit det mesta av hennes kraft och energi och hindrat henne från att leva "normalt". Den här problematiken drabbar föräldrar och anhöriga så fruktansvärt hårt att man blir totalt tömd på energi.

Det finns säkert många föräldrar som känner sig maktlösa, förtvivlade, orkeslösa och inte ser någon väg ur problematiken. Jag har själv känt dessa känslor många, många gånger och jag har velat skrika ut den smärtan och samtidigt den frustration de orsakat mig.

Det är tufft att som förälder befinna sig i en sådan här situation men vi hjälper våra barn hela tiden även om det ofta inte känns så. Vi finns för dem, stöttar dem, ger och visar vår kärlek !

Sköt om er och var lite snälla mot er, genom att inte glömma bort er själva!

Nu är det ett par dagar sedan jag skrev så jag ska berätta lite i korthet vad som hänt sedan dess.

Jag var och besökte Linda i några timmar igår och det gladde mig verkligen att se hennes förändring till det bättre. Blekheten i ansiktet hade gett vika för en naturlig färg, hon var betydligt piggare och klarare i både blick och huvud.

Vi fikade och hade en trevlig och skön stund tillsammans och jag kunde gå i från henne med lättare steg och ett litet hopp om att en förändring till det bättre är på gång.

Vi är båda medvetna om att det är en lång, lång väg att vandra för henne innan hon når fram till en friskare tillvaro. Men.....alla vägar börjar med ett steg och det här är första klivet för henne!

Det jag såg och även hörde, var att det finns ett annat go i henne nu vilket hon inte tidigare har orkat att plocka fram.

För mig som mamma känns det bra och glädjande men jag är alldeles för rädd för att ta ut något i förväg så jag tar en dag i daget och gläds åt varje litet steg som tar henne framåt.

Många gånger har jag trott och intalat mig själv, att den här gången kommer hon att lyckas, men nu, efter lång tid har jag lärt mig att jag bara blir besviken, ledsen, uttröttad och mår fruktansvärt dåligt.

På onsdag ska jag gå till min dotter igen och då ska vi även ha ett gemensamt samtal med läkaren vilket väcker min nyfikenhet på vad det kan ge.

Önskar er en fin kväll!

För en stund sedan kom jag hem efter att ha varit hos Linda ett par timmar. Hon såg betydligt piggare ut i dag än hon gjorde i går och det kändes som en lättnad och gjorde mig oerhört glad.

Vi fikade, pratade och t.om. skrattade och skojade tillsammans vilket vi inte gjort på länge.

Hon kämpar tappert på och jag uppmuntrar henne så mycket jag kan!

Det är med blandade känslor jag lämnar henne då jag ska åka hem. Det fyller mig med sorg att hon åter igen ska vara inlagd, även om det är länge sedan så känns det så nyligen eftersom det hela tiden väcker känslor till liv då jag kommer dit.

Just nu är det som att känslorna lever sitt liv och förnuftet ett annat men det får jag acceptera 0ch vänta på att de en dag ska mötas och i varje fall i perioder, leva tillsammans.

Just nu nöjer jag mig med vetskapen om att hon får den hjälp hon så väl behöver för att kunna återhämta sig rent kroppsligt.

Önskar er alla en fin helg!

Idag har jag varit och kramat om min kära dotter och vi har kunnat umgås med varandra ett par timmar. Det var jobbigt att se henne ligga i en sjukhus säng igen och det väcktes en del jobbiga känslor från den tiden hon tidigare legat inne. Nu ligger hon på en avd. där hon ej har legat tidigare och jag måste säga, att efter det lilla jag hörde och såg i dag så känner jag mig nöjd med att hon hamnat där.

Personalen ska tillsammans med Linda kämpa för att hon inom en ganska snar framtid ska få komma till ett behandlingshem.

Jag ser på den här inläggningen som ett första kliv mot ett friskare liv!

Vi kan inte utföra storverk här på jorden

Vi kan bara göra små saker med stor kärlek

Hej!

Nu har en dag gått och jag har försökt att gå ner i varv känslomässigt och att ta vara på nuet. Jag måste medge att det är tomt utan Linda här hemma, jag saknar henne otroligt mycket och jag saknar hennes goda gratänger hon brukar laga till oss.

Jag har pratat med henne i telefonen och det skär i hjärtat på mig då jag hör hur mycket hon saknar mig. Jag ska gå till henne i morgon, krama om henne och vara med henne ett tag. Jag vet att hon behöver det nu och jag har behov av att både träffa henne och se att hon har det bra på avd.

Jag måste erkänna att jag har känt en lättnad över att slippa bära på det tunga ansvaret. Då jag gick upp i natt tittade jag som vanligt in till henne och när jag såg att det bara låg två katter i sängen kom jag på att hon inte ligger i den och det kändes väldigt tomt men samtidigt skönt. Jag kunde återvända till min egen säng och somna om utan oro vilket var länge sen jag kunde göra.

Jag vill sluta med att tacka dig Missma för alla fina ord och den uppmuntran du ger!

Önskar er alla en skön kväll!

Nu har ännu en dag snart passerat och den har fört med sig en förändring för mig och Linda.

Hon har i dag blivit inlagd på Psykiatrisk avdelning för att få hjälp med att få i sig den näring hennes kropp just nu är i stort behov av.

Det jag känner inför det är en blandning av känslor. Först och främst känner jag verkligen tomhet och saknad efter henne men samtidigt en lättnad över det tunga och oroande ansvaret som jag så länge har burit på mina axlar. Då jag i bland har gått upp på natten och samtidigt tittat in till henne, har jag känt en stark rädsla för att inte höra henne andas. Varje morgon har varit en lättnad då hon suttit på andra sidan köksbordet och vi tillsammans intagit vår frukost och läst var sin del av Corren

Nu vet jag att hon har tillsyn dygnet runt och att det finns läkare att tillgå om så skulle behövas.

Jag har pratat i telefonen med henne i kväll och hon var lugn och berättade att hon hade ätit mat och druckit näringsdryck. Jag vet inte alls hur länge hon kommer att bli kvar på avd. men för mig är inte tiden viktig, det viktigaste är Linda och att hon får må bättre. Just nu då jag skriver detta känner jag en stark sorg och ledsnad över att det ska behöva ta så här lång tid innan sjukvården agerar med bestämdhet. Jag vet inte hur många turer som vi gjort både till den somatiska och psykiatriska akuten senaste veckorna och varje gång har slutat med hem åkning eftersom hennes kroppsliga värden varit ganska normala. I början kändes det skönt att vi tillsammans kunde åka hem igen med ett hopp om att det kanske skulle vända och bli lite bättre efter det besöket och att hon slapp läggas in på Psykiatriska. Men de senaste gångerna har det känts tungt och fyllt mig med oro över hur vi ska klara det och hur jag ska få Linda mer motiverad inför maten.

Nu tar jag en dag i taget och ska sköta om mig själv och våra katter. För mig är det viktigt att just nu få lyssna till mig själv och mina behov, så jag kan fylla på ny ork och kraft som hjälper mig att stötta och uppmuntra min dotter till att kämpa på.

Hon är vuxen men hon är mitt älskade barn!

Sköt om er!

Jag önskar er alla en fin Alla hjärtans dag!

Dagen ger dig en gåva.

Den ger dig tjugofyra timmar

att använda så meningsfullt som möjligt.

Låt denna dag ge dig insikt

om den fantastiska styrka du har inom dig.

Låt lugn och ro infinna sig

när dagen är slut.

Tillbakablick! 3. Behandlingshem.

Jag ska fortsätta att berätta lite för er om tiden på behandlingshemmet och hur jag som mamma upplevde tiden då Linda vistades där!

Som jag skrev tidigare var jag ofta på behandlingshemmet och fick där av en stor insyn i verksamheten, hur det arbetades, vilka metoder som användes då ungdomarna rymt eller gjort något annat de ej fick göra. Det var schemalagda veckor upplagda, där ett grupp i ansvarade för matlagning, disk mm. i en vecka och efter det tog en annan grupp över. Det var fasta aktiviteter inplanerade men även individuella som tex. ridning vilket Linda valde att göra. Var och en städade sitt rum och övrig städning sköttes av grupperna.

Om någon av ungdomarna hade rymt och sedan återvänt på ett eller annat sätt, blev det en form av gruppbestraffning. Ungdomarna blev kallade till ett stormöte, även om det var mitt i natten och där skulle alla delta o framföra sin åsikt om den som hade "ställt till det". Det kunde ta flera timmar innan de fick krypa i säng igen och även om de bara fått ett par timmars sömn, skulle de upp och äta frukost. Gjorde de inte det blev de utan morgonmål.

För mig som förälder kändes detta helt fel! Jag anser att det ska bli konsekvenser vid ett orätt handlande men det ska gälla den/de som orsakat det, inte alla.

Vid ett antal tillfällen rymde Linda där ifrån och hem och min skyldighet var då att ringa till behandlingshemmet och varsko att hon var här. Då jag ringde bad jag dem alltid om att jag och Linda skulle få prata igenom situationen så att hon lugnade ner sig innan de kom och hämtade henne, eftersom var hon väldigt ledsen och ville inte åka tillbaka. Det var hemskt att säga till henne att hon var tvungen att åka tillbaka. Det jag kände var att jag höll på att slitas itu av vanmakt och förtvivlan! Allt jag ville var att hålla henne kvar i min famn och och skydda henne från allt och alla. Vi grät och kramade varandra och efter det kunde vi sedan prata igenom det som hänt och så småningom kunde jag ringa efter hämtning.

Då de åkt fylldes jag av en enorm tomhet och rastlöshet men då Linda var tillbaka ringde hon mig och berättade att det var okey, då hörde jag på hennes röst att hon mådde bra igen upplevde jag en stark lättnad.

Sådana här situationer upplevde vi tillsammans många gånger och varje gång tog hårt på krafterna och jag frågade mig många gånger om jag gjorde rätt. Jag frågade inte bara mig själv utan även läkare, social m.fl. av samtliga fick jag samma enväldiga svar....".ja, du gör rätt. med tiden kommer det att gå bra och hon lär sig att trivas." Visst det lärde hon sig till en viss del och de beroende på att hon knöt an till ett par ur personalen som verkligen brydde sig om henne och visade det. Tyvärr fick dessa sluta vart efter och de som var mindre bra fick bli kvar!

Ytterligare en liten resumé från den här tiden och hur jag känslomässigt upplevde den.

Hej igen!

Nu sitter jag här alldeles mol alle'na, nej nu ljuger jag lite för jag har två små katter som sällskap, så helt ensam är jag inte!

Efter ytterligare en tur till Psykakuten för en kroppslig bedömning och ingen åtgärd mer en att hon ska infinna sig där på måndag igen, har nu Linda åkt till sin kontaktfamilj och ska stanna där till imorgon. Jag känner hur spänningarna släpper och jag blir väldigt trött så nu ska jag lyssna till mig själv och "bara vara" som jag brukar säga. Jag ska bara ta det lugnt, läsa en bra bok och hitta mig själv igen. Det är lätt att tappa bort sig själv då man som vi hamnat i en väldigt turbulent period där det blir mycket diskussioner om värdet av att äta och dricka samt möten och akuta sjukhusbesök.

Jag vet att Linda har det jättebra där hon är, även om hon har ett "egenansvar" så känns det väldigt skönt att slippa det yttersta ansvaret.

Jag vill tacka Lindas underbara kontaktfamilj för det fantastiska stöd som både Linda och jag får! Ni är guld värda. Tack o kram!

Hej!

I dag är en dag då jag känner mig väldigt tom och fantasilös och av den anledningen känner jag att jag inte kan skriva något till er!

Sköt om er!

En tröttsam dag!

Det har verkligen varit en tröttsam dag! Linda, jag m.fl har haft ett möte beträffande behandlingshem för ät störningar idag och det var det första av två bedömningssamtal som ska klaras av. Det här samtalet avlöpte bra och det leder i sin tur till att hon kommer att bli kallad till behandlingshemmet för ett nytt bedömningssamtal. Linda vägde sig och fick ta blodprover och blodtryck idag och det visade sig att hon hade tappat lite i vikt. hon hade även haft bröstsmärtor sedan igår kväll och p.g.a det bestämdes det att vi skulle åka till somatiska akuten. Detta efter att en sköterska i samråd med en läkare avgjort att hon måste få en ordentlig kroppslig undersökning. Efter det att Linda anmält sig på akuten gick allt väldigt fort. Det blev EKG och provtagningar i en väldig hast och direkt sköterskan sa att hon har förmaksflimmer, tittade jag och Linda på varandra och blev nog lika rädda båda två. Efter en stund kom läkaren och då vi ställde frågor till honom om flimret, tittade han bara på oss och undrade var vi hört det. Det gjordes ytterligare undersökningar och sedan var det dags för läkarbyte vilket var till fördel för oss. Det kommer in en jättegullig tjej som presenterar sig som läkare och namn. Hon förklarar tydligt och lugnt för oss att EKG apparaten hade gett fel utslag och att det inte var hjärtflimmer men att hjärtat slog sakta men att det är vanligt för de med ät störningar. De visade sig att det var en svår magkatarr som kan ge samma symptom som hjärtont.

Det blev en lättnad för oss båda att det inte var något med hennes hjärta!

Jag hade önskat att hon fått stanna kvar på sjukhuset ett tag eller att i varje fall psykiatriska skulle bli inkopplat men nej, det fanns ingen anledning eftersom hon går i öppenvården en gång i veckan.

Ibland känner jag behov av att få lite avlastning eftersom det är väldigt tungt i perioder! Men inte inom psykiatrin, där finns inget att hämta utan det är föräldrarna som får finnas till hands som stöd mm.

Nu sitter vi här hemma och skriver på våra datorer var och en för sig men om en liten stund ska vi avnjuta en mugg te' tillsammans.

En liten resume' över dagens händelser som jag och min dotter delat.

Tillbakablick! 2. Behandlingshem.

Hej igen!

Jag ska försöka återge en liten del av hur det var att fatta ett beslut om att Linda skulle komma till ett behandlingshem eller inte. Det var ett av det svåraste beslut jag har tagit eftersom min kunskap om behandlingshem var absolut noll.

Jag pendlade i tankarna fram och tillbaka om vad som var bäst för henne och om hon verkligen kunde få för hjälp genom att bo där? Jag var medveten om att hon väldigt lätt skulle kunna hamna i fel gäng och att det var stor risk att hon skulle börja med något missbruk mm. om hon fortsatte att bo hemma. Jag fick förlita mig på att personalen på ett behandlingshem borde vara professionella och ha kunskap om hur de skulle kunna hjälpa Linda på bästa sätt.

Mina tankar var röriga och känslomässigt var det ganska kaotisk! Jag hade väldigt svårt att föreställa mig att någon annan skulle ge henne den omsorg, kärlek och omvårdnad som jag alltid hade gett henne.

Efter att vi tillsammans besökt ett behandlingshem och personalen klart och tydligt sagt att de kan hjälpa Linda med hennes problem, åkte vi hem för att sätta oss ner och prata igenom det hela i lugn och ro. Eftersom Linda tyckte det var okey att flytta dit, såg jag inte något annat alternativ en att prova detta.

Efter det att vi gemensamt fattat beslutet tog det bara ett par dagar till hon skulle flytta in där och tillsammans packade vi alla de saker hon skulle ha med sig. Jag med sorg och smärta i hjärtat och hon med oro men även med en känsla av att det skulle bli spännande.

En stor fördel för oss har varit att Linda aldrig behövt vara på behandlingshem under tvångsvård. Det har gjort att jag har kunnat haft en stor inblick i det som hände och att jag alltid var delaktig på möten och i beslut. Jag var även på behandlingshemmet och sov en natt varannan helg och Linda var hemma på permission.

Den första tiden var fruktansvärd! Jag höll på att gå sönder av oro, saknad och skuldkänslor för att ha lämnat henne. Jag grät i två dygn vilket var jobbigt men samtidigt väldigt bra eftersom jag efter alla tårar fick tillbaka min styrka och även lite distans till allt som hänt.

Åren på detta behandlingshem är något som vi absolut kunde ha varit utan eftersom det gjorde mer skada än nytta!

Jag försöker idag se på den tiden som en erfarenhet och tänka på att jag fick träffa och umgås med många fina ungdomar.

Tillbakablick! 1.

Hej!
Jag ska försöka berätta lite om vad som hänt tillbaka i tiden. Det får bli några fler inlägg om dåtid eftersom det är många år det handlar om.
Att vara mamma till ett barn som i omgångar har vistats på barnpsyk har varit tufft, många känslor har varit jobbiga och tunga att hantera. Dels är det känslan av smärta, förtvivlan och maktlöshet över att ens barn ej kan få må bra och samtidigt finns känslan av misslyckande, förtvivlan och skuld. Hur många gånger frågade jag mig själv om jag gjorde rätt eller om jag kunde ha handlat på ett annat sätt? Jag vet inte men väldig,väldigt många gånger! I dag kan jag ärligt säga att jag inte kunde det eftersom jag inte hade minsta kunskap om vilken problematik Linda hade.
Jag och personalen på barnpsyk hade ett väldigt fint samarbete och jag var ofta på avdelningen för att vara tillsammans med Linda. Vi spelade spel och ibland gick vi till sta'n för att fika eller äta en bit mat. De flesta helger var hon hemma på permission och vi planerade gemensamt om vi skulle göra något särskilt.
Då vi satt i soffan och kikade på tv var det inte precis en lugn stund beroende på att Linda hade tix för sig. Hennes tix "bytte skepnad", en period var det harklingar och sedan kunde det bli att nicka med huvudet s.ex. Som tur var gjorde vi inte någon större sak av detta, utan vi kunde alltid skoja om det. Humorn har varit ett otroligt "hjälpmedel" för oss i många situationer och vi har kunnat skratta mycket i hop.
Men tro inte att det alltid flöt i lugnets och glädjens tecken! Nej, det kunde vara riktig turbulens här hemma ibland där svordomarna ekade och dörrarna smällde. Min dotter hade ett hemskt humör och kunde bli väldigt arg för en liten bagatell och det kunde leda till riktigt starka utbrott.
Då hon befann sig i den här åldern kunde det ibland räcka med att jag kramade och höll om henne för att ilskan kunde gå över i gråt, efter det att hon lugnat sig kunde vi prata igenom det som hänt.
Det här är en liten del av hur det såg ut under den tiden vi hade kontakt med BUP och det får följa en fortsättning vid ett annat tillfälle.

Hej på er!
Nu har jag liten "egentid" och har tänkt att jag ska lägga en del av den framför datorn. Linda har åkt iväg med sin kontaktperson och jag har ett par timmar för mig själv. Det känns bra,dels för min egen skull men även för att jag vet att hon är ute och får lite social samvaro.
Mina tankar går till andra föräldrar som har barn med olika problematik och var ni föräldrar hämtar kraft och stöd ifrån. Min erfarenhet är att då barnen blir myndiga ställs man som förälder helt utanför och trots att man är den som oftast känner sitt barn bäst och är lika involverad efter myndighetsdagen som före,glöms man totalt bort.
Det finns ingen handledning eller någon sakkunnig person att prata med utan då får man själv skaffa sig en kurator eller liknande att gå till.
Befinner man sig mitt uppe i barnens problematik har man inte alltid ork att söka efter någon för egen del som man kan få hjälp och stöd av. Det borde vara ett självklart erbjudande från vården.

Ni föräldrar som finns någonstans, var inte rädda att höra av er! Alla behöver vi en utsträckt hand som vi kan ta tag i då det känns svårt och jobbigt.
Vi hörs igen!

Copy & Paste This Code:

Hej!

Efter att ha stärkt mig med en promenad i vintervädret och avnjutit en kopp kaffe sitter jag nu här vid datorn och ska försöka skriva några rader.

Idag fick jag veta att det blir ett möte i nästa vecka och jag är nyfiken på vad det kan ge. Visserligen brukar jag oftast känna en viss resignation och en stor trötthet då jag ska delta på ett möte och det p.g.a att jag har varit på så otroligt många möten únder årens lopp och att jag många gånger undrat var skillnaden är före och efter mötet. Trots att jag känner så här finns det ett litet hopp som tänds inom mig om att varje nytt möte ska föra med sig en liten förändring till det possitiva. Det är bara att vänta och se!

Ha en fin dag!