I dag har Linda varit och ätit med sitt stödteam, åter igen sallad.

Jag undrar om även nästa veckas luncher ska bestå av sallad, förmodligen

blir det så.

Nu kvarstår en vecka till Lindas team är tillbaka från sina semestrar och vikarietiden är över, jag hoppas verkligen att det då blir en radikal förändring.

För övrigt flyter det på här hemma och jag tar en dag i taget.

En dag i taget kan ibland kännas nog så tung och jobbig men då tar jag åtminstone inte ut oro och sorg i förväg.

Det som känns lite jobbigt just nu är den trötthet jag ständigt känner av. Jag förstår att det är en psykisk trötthet men vet inte riktigt varför jag känner den så starkt nu.

Kanske oron ligger och mal inom mig fast jag inte tillåter den att få komma fram och ta ett fast grepp om mig? Kanske alla år av oro har lärt mig att inte släppa fram den förrän det verkligen är befogat? Jag vet inte! Jag är enbart tacksam över att den inte har fått övertaget över mig. Intensiv oro har jag levt i under långa perioder då det gäller min dotter och den oron kändes som att den sakta åt upp mig inifrån och för varje dag som gick tömde mig på kraft. Jag vet att jag kan hamna där igen men jag är oerhört glad och tacksam över att slippa känna den intensiva känslan just nu.

Jag önskar er en trevlig helg och hoppas att ni får njuta av att solen skiner på er!

Nu är jag hemma igen efter fina dagar hos min syster, det var skönt att komma iväg och få koppla av och få lite omväxling. Jag bestämde mig den dagen jag åkte hemifrån att inte bära på oro eller bekymra mig för om Linda skulle äta eller ej och det har jag lyckats med de här dagarna.

Jag är medveten om att det inte har gått så bra men hon måste ta ansvar själv för om hon äter eller ej. Det känns jobbigt och frustrerande att att hon bara äter då jag är hemma, då det gäller maten kan och får det inte mycket längre vara så att matfrågan hänger på om jag finns i närheten eller ej. Känner att det blir en väl tung börda att axla men så fort semestern är över för de som ska stötta Linda så måste det bli så att de går in och ger henne det stöd som är uppgjort att hon ska ha av dem.

Jag måste erkänna att det känns tungt att alltid vara den som får bära det tunga ansvaret. Det måste bli så att det är de som ska jobba med henne som tar den biten och även sakta men säkert stöttar henne i att hon någon gång kan pröva att bo hemma hos sig. Det kan ta tid innan hon får en ny lägenhet och hon måste få träning i att bo hemma hos sig, annars spelar det ingen roll att hon byter lägenhet.

Jag känner mig sviken och besviken på stödteamet m.fl att det inte har ordnats något bra stöd runt Linda vilket var bestämt. Det ska bli ett möte lite längre fram och visar det sig att det inte skett en stor förändring till det bättre innan mötet så kommer jag verkligen att säga vad jag tycker och känner inför det här sk. stödet.

De som arbetar med den här problematiken säger att det är Linda som ska ta eget ansvar beträffande matfrågan och visst ska hon ta ansvar. Men....hur mycket de än vill blunda för faktum så är det ändå jag som har det yttersta ansvaret.

Min önskan är att Linda ska få en bra hjälp och ett stabilt stöd som kan hjälpa henne framåt mot ett bra liv och en frisk tillvaro. Hon är verkligen värd och förtjänar det efter alla de svåra år som varit.

I morgon ska jag åka till Krokek ett par dagar och Linda kommer att

vara själv här hemma en natt. Den andra natten ska hon vara hos sin kontaktfamilj och det tycker jag känns väldigt skönt.

I morgon och onsdag ska hon äta sina måltider själv och jag kan inte göra

mer än att hoppas att det ska gå bra. Jag är inte särskilt orolig eftersom det
bara är två dagar och samtidigt tror jag att det är bra att vi är ifrån varandra lite. Linda får ta lite eget ansvar vilket jag tycker är viktigt och samtidigt
känna på känslan av att vara själv en natt.

Jag kommer inte att blogga på ett par dagar nu då jag tänker ta semester

även från datorn.

Jag önskar er alla fina dagar med sol och värme!

Gemensam tillbakablick 2.

Under de tre år Linda vistades på Nygårda hände det en hel del men det som avgjorde att det inte skulle bli någon mer vistelse för henne där .var då hon ringde mig en kväll och med förtvivlan bad mig komma och hämta henne.

Jag och hennes kusin körde i il fart till den plats hon befann sig på och direkt jag kom dit kastade Linda sig i min famn och jag sa helt bestämt till personalen att nu tar jag med mig Linda hem. Det blev en hel del uppståndelse men eftersom jag hade vårdnaden om henne var det ingen som kunde protestera mot att hon följde med mig.

Det var en enorm lättnad att veta att hon satt i bilen och att vi gemensamt åkte hem och att hon skulle vara hemma hos mig tills vi kunde komma fram till en ny lösning.

Vart efter blev det åter BUP, sedan behandlingshem och slutligen rättspsyk. Då hon blev utskriven flyttad hon till ett eget hus som hon hyrde av sin kontaktfamilj och under tiden hon bodde där mådde hon bra och trivdes med sin tillvaro.

Efter ett par år flyttade hon till egen lägenhet och där kom hennes destruktiva beteende tillbaka och det var en tid som var fruktansvärt turbulent och känsloladdad. Under den här perioden var hon inlagd på psyk ett par gånger och efter det att hon blev utskriven sista gången kände hon att hon ville flytta där ifrån. Det blev till en tvåa i ett område med mycket grönt runt omkring och det är där hon bor fortfarande.

Lindas ätstörning började med en bantning. Först sa jag inte så mycket av rädsla för att väcka fel tankar hos henne men då jag såg att hon hade tappat ett par kilo pratade jag med henne om riskerna som kan följa med en bantning. Hon slog i från sig det och ville inte ta till sig något av det jag sa, hon kom med bortförklaringar som: jag äter som jag ska och nu ska jag inte gå ner mer. Jag cyklade över till henne då och då för att vi skulle äta tillsammans, på det sättet trodde jag i min enfald att hon åtminstone åt ordentlig det målet vilket hon ju oxå gjorde. Att hon kräktes efter det jag hade åkt där ifrån hade jag inte minsta tanke på eftersom jag inte alls visste hur långt hennes ätstörning hade gått.

Ibland då jag var ute och gick ringde jag till henne och frågade om jag kunde komma förbi och dricka en kopp kaffe men det blev undanflykter som svar. Det hände ett par gånger att vi möttes på halva vägen då hon var ute och motionerade men det framgick inte till mig utan hon sa att hon bara tog en stilla promenad samtidigt som hon tyckte det var skönt att lyssna på musik.

Trodde jag på henne? Både ja och nej. Linda har alltid varit väldigt ärligt och stått för sina löften. därför var det väldigt svårt att helt plötsligt känna att ett litet uns av misstro vakna inom mig.

Jag upplevde den här tiden som väldigt känslomässigt kluven då en del av mig ville tro men en annan del av mig var ifrågasättande och misstänksam.

Gemensam tillbakablick 1.

Den dagen jag skulle berätta för Linda om att vi skulle göra ett besök på Nygårda kändes enormt jobbig, det var med mycket blandade känslor jag satte mig ner och lugnt berättade det för henne. Hon reagerade med att tycka att det var lite spännande samtidigt som det skrämde henne. Jag tror jag kände mer rädsla än vad hon gjorde i den stunden. Vi skulle åka till ett obekant ställe där jag kanske skulle lämna mitt barn till främmande människor för att de skulle kunna hjälpa henne med den problematik hon då hade och vilket jag inte klarade av.

Eftersom både Linda och jag tyckte det verkade bra fick hon flytta dit redan nästa dag.Jag följer med henne dit då personalen hämtar oss båda två och de saker hon ville ta med sig.

De känslor jag kände då jag lämnade henne för att gå till bussen var så fruktansvärt plågsamma så det kändes som att jag skulle gå sönder. Jag ville hela tiden vända om, storma in till behandlingshemmet och skrika att allt ät ett misstag.

Plötsligt hör jag hur Linda ropar på mig, jag vänder mig om och ser hur hon kommer rusande mot mig och rakt in i min famn. Jag kramar henne, pratar och lugnar,sedan går vi hand i hand tillbaka och jag måste åter igen lämna henne ifrån mig.

Med ljudet av Lindas gråt i mina öron och mina egna tårar rinnande utmed kinderna lämnar jag henne.

Det är ett av det smärtsammaste och svåraste ögonblicket i mitt liv.

Jag var tvungen att förlita mig på sociala myndigheterna, läkare och behandlingshem så att hon skulle få den hjälp och stöd hon behövde för att må bra. Varje gång jag tog upp med någon av dessa om min tveksamhet så sa de att om hon inte fick hjälp av professionella skulle hon hamna helt snett i livet p.g.a den problematik hon då hade.

Min stora tröst jag kan känna i detta idag är att min dotter finns kvar hos mig och att vi har en lika fin, öppen och varm kontakt nu som vi hade då. Hon vet att jag finns för henne lika mycket idag som jag gjorde då.

Blogginlägg i delat perspektiv!

Jag och Linda har tänkt att vi ska testa en ny bloggvariant. Vi kommer att skriva om hur vi har upplevt Lindas olika vistelser på behandlingshem. på rättspsyk. hennes självskadebeteende och ätstörning.

Jag kommer att beskriva hur jag upplevde och kände inför allt som mamma och Linda kommer att delge er sina tankar och känslor på sin blogg. så att ni på detta sätt kan ta del av det hela ur två perspektiv.

Det blir inte lätt eftersom jag lämnar ut mig själv som mamma väldigt mycket. Det finns enbart en orsak till att jag gör det och det är för att jag vet att det finns så många föräldrar som har det jobbigt då deras barn mår dåligt av en eller annan orsak.

Om någon av er som läser det här behöver fatta svåra beslut gällande ert barn och om det jag skriver kan bidra till att känna att ni inte är ensamma om en så svår sak.

Har jag lyckats med att förmedla det så är mitt utlämnande värt det!

Jag har inte något särskilt att skriva om i kväll. Dagen tillsammans med min dotter har idag varit fin,mysig och innehållit mycket skratt, humor och bus.

En sådan här dag fyller mig med otrolig glädje,tacksamhet och ödmjukhet.

Den tjejen som jag har delat dagen med idag, ÄR Linda, min dotter!

Det är den humoristiska, roliga, mysiga, kramiga och skrattiga tjejen som verkligen är värd att kämpa för. Den tjejen är min dotter!

Tack Linda! Jag älskar dig!

I dag har jag verkligen rensat huvudet på tankar. Jag var ute och gick i 2tim nästan en mil och det kändes väldigt skönt. För mig är det ett effektivt sätt att göra mig av med en massa negativ energi som samlas i hela kroppen då jag bär på en hel del känslor och tankar.

Linda har idag varit och ätit med sitt stödteam, en ynka liten grönsallad och sedan var hon hos sin läkare som är fruktansvärt generös med att skriva ut tabletter. Jag blir så arg på läkare som skriver ut mängder av beroende framkallande mediciner hur lätt som helst. Jag förnekar inte att mediciner kan hjälpa människor till ett bra liv men jag tycker läkare ska kolla upp hur mycket som redan finns av preparaten på apoteken innan det fylls på med ytterligare mängder. Den läkaren som Linda går hos verkar inte ha någon koll alls och det känns inte bra.

Något helt annat!

Igår morse då jag gick upp låg Linda kvar i sin säng och ropade inte "god morgon" som hon brukar. Den lilla avvikelsen gav mig direkt en känsla av oro men den försvann lika fort som jag hörde hennes "god morgon". Senare tänkte jag på den lilla händelsen och insåg hur lätt oron vaknar inom mig. Det är som att den bara ligger och slumrar för att snabbt vakna till liv då något har med Linda att göra.

Jag undrar hur många gånger en förälder faller ner i ett djupt, mörkt hål fyllt av smärta och oro men som ändå kan se ett ljussken av hopp högt där uppe ovanför huvudet?

Inom de flesta föräldrar bor det nog en tigrinna/tiger som verkligen är beredd att slåss och kämpa för sitt barn.

En bild på Linda straxt efter då hon kom hem från Capio.

Även om hon är långt från sin normala vikt , ser hon fin och levnadsglad ut.

En naturlig bild som fyller mig med glädje!

Idag åkte Linda till öppenvården för provtagning och sedan åkte hon vidare hem till sin lägenhet för att plocka lite där och känna efter hur det känns att vara där.

Nu är hon hemma här igen och vi har haft en fika stund tillsamman på balkongen och det smakade gott efter min långpromenad i det varma vädret.

Igår var det en tung och jobbig dag och här hemma var stämningen inte på topp eftersom ingen av oss mådde så bra. Linda skiftar fruktansvärt mycket i humöret, blir lätt irriterad och jag blir mer tystlåten. Det oundvikliga problemet, maten, ligger hela tiden emellan oss och för min del bär jag på en gnagande oro inom mig som akta äter upp mig inifrån.

I dag är det lite lättare stämning mellan oss där skratten och skämten lyser igenom då och då och det är sådana stunder man får ta vara på för att orka gå vidare.

Varför är det så svårt i bland att vara mamma och varför ska känslor vara så smärtsamma?

Jag känner hur min oro ökar på för var dag som går och jag vet inte riktigt hur jag ska eller kan hantera situationen.

I morse hade jag och min dotter en diskussion kring maten ....igen. Jag har bett henne öka sin yoghurt från 0.5% till 2 eftersom hon inte äter någon smörgås längre. Då hon äter med sitt stödteam blir det en sallad bestående av enbart grönsaker och inget bröd vilket för mig är ofattbart då det är alldeles för lite. Som tur är äter hon en bra och nyttig middag tillsammans med mig senare men det räcker ändå inte, detta har fört med sig en viktnedgång.

Det känns som att jag bara står och ser på hur det sakta försvinner en del av Linda rent viktmässigt, det ger känslor av maktlöshet, förtvivlan,ilska och tärande oro. Ibland skulle jag bara vilja skrika rakt ut för att ge utlopp för frustrationen och smärtan. Men.....vem lyssnar??

Förra sommaren då den dagavdelning som hon gick på plötsligt stängde kändes det som att befinna sig i ett ingenmans land. där vi själv skulle hitta ett sätt att överleva. Ungefär samma känsla bär jag på nu eftersom jag upplever att inget var förankrad då den personen som ska hålla i det hela gick på semester. Inget kontrakt blev skrivet efter mötet vilket var bestämt och inte upplever jag att de som bestämdes i ord följs av någon part.

Jag hoppas verkligen att det är någon som kommer att ta tag i det hela så att det blir något hållbart för Lindas del efter semestertiden.

Till dess....ja, vi får försöka att ta en dag i taget och göra så gott vi kan för att klara oss igenom den här situationen hur jobbig och fylld av smärta och oro den än blir. Vi har klarat det gemensamt förut och det hoppas jag verkligen vi ska göra den här gången med.

Vi är mor och dotter,två självständiga personer med olika känslor och erfarenheter men vi vill gå åt samma håll då det gäller ätstörningen.

Vi håller varandra i handen coh då den ena vill stanna får den andra dra och tvärtom. Vi har alltid använt oss av

"tillsammans är vi starka."

Önskar er alla en fin och skön sommarkväll!

Jag och min dotter har pratat lite ikväll om förtroende och ärlighet.

Det är med sorg i hjärtat som jag måste medge att jag inte

kan lita på att det Linda säger är sant då det gäller mat.

motion och kräkningar. Jag kan enbart hoppas på att hon är ärlig.

Innan Linda fick sin ätstörning och hon lovade mig något så kunde

jag lita på henne fullt ut men vart efter ätstörningen

förvärrades så tilltog lögnerna och i början visste jag

inte vad jag skulle tro.

Då lögn efter lögn uppdagades minskade förtroendet och nu

får hon verkligen jobba på att få det tillbaka. Tråkigt nog raseras det lätt

vid minsta lilla lögn.

Jag längtar efter den dagen då jag kan lita på henne då hon berättar för mig

vad eller om hon har ätit mat osv Det skulle underlätta otroligt mycket

i vår kontakt eftersom hon mår dåligt av lögnen och jag mår dåligt av

misstron och misstänksamheten

Som mamma kan jag ge mycket till Linda men är det något jag inte kan ge

så är det viljan, kämparlusten och modet att släppa taget om sin ätstörning.

Jag hoppas att hon inom en snar framtid vågar ta klivet ut till livet

och då upptäcka att det är skönt att leva och upptäcka att hon bestämmer över

ätstörningen och inte tvärtom.

Jag kommer att fortsätta med att stå vid min dotters sida, uppmuntra henne,

kämpa för och med henne så länge min ork räcker till men jag kan

inte förneka att det tar på krafterna otrolig mycket.

Det jag vet är att jag alltid kommer att älska henne och att hon är

väldigt värdefull för mig.

Jag vet inte vad jag ska skriva om idag, dagarna flyter på men det känns som att jag befinner mig i tillstånd av väntan. Väntan på att semestrar ska ta slut så att det i bästa fall kan bli så att Linda får komma igång ordentligt.

Jag kan inte påstå att det är något som hjälper henne framåt genom att inta en lunch ihop med stödteamet Det blir inte ens hennes stödteam imorgon utan vikarier, då det ordinarie gått på semester.

I dag gick vi ut tillsammans men åt var sitt håll, Linda gick och köpte sig en dagstidning, satte sig på en bänk och läste den i väntan på att jag skulle komma tillbaka från min raska kort promenad på en halvtimme.

So you don't know if you want recovery

Jag har precis läst min dotters inlägg om hur dåligt psykvården fungerar under semestern.

Jag måste säga att jag instämmer helt i det hon skrev och att det är skrämmande att se hur många det är som känner att de inte får den hjälp de borde få och som jag tycker, har rätt till.

1972 var jag med om en svår bilolycka där jag miste flera vänner och efter en lång tid med rehabilitering kom den psykiska reaktionen i form av en depression Jag blev då inlagd på psyk och blev matad med en massa lugnande tabletter och var "förvarad" utan att bli hjälpt ett dugg. Den hjälpen fick jag skaffa mig själv några år senare.

Vad jag vill säga med mitt lilla utlämnade är , att på alla dessa år har det enligt min uppfattning inte hänt mycket positiva förändringar inom psykvården och det är otroligt skrämmande.

Visst finns det många eldsjälar som sliter och trälar för att det ska bli så bra som möjligt men det räcker inte då det är för få som drar åt samma håll.

Om det ska kunna bli en förändring behöver psykvården prioriteras, mer pengar och mer personal.

Jag och min dotter i partytältet på vår släktträff från pingste

Att vara stark är att

se livet som det är

att acceptera dess kraft

att ta del av den

att falla till botten

slå sig hårt

att komma upp igen.

Att vara stark

är att våga hoppas

när ens tro

är som svagast.

Just nu känns tillvaron lite tung och jobbig. Jag upplever det som att de som ska stötta och hjälpa Linda inte ser hur det verkligen är. Sedan hon kom hem från Capio har hon tappat i vikt vilket jag ser på henne och även märker det genom de humörsvängningar hon får. Hon blir mycket mer lättirriterad och hennes tålamod blir sämre. Men tyvärr verkar det vara så att ingen har noterat detta. Då hon ska pröva att sova i sin lägenhet nästa vecka ska hon inta lunchen med sitt stödteam men sedan ha en matlåda som hon ska äta själv hemma hos sig till middagen.

För mig är allt det som händer bara ett ända stort frågetecken. De kontrakt som skrevs upplever jag som att det inte följs alls. Hur det här kommer att sluta vill jag inte ens släppa fram i tankarna men oron jag känner den vet jag är befogad men vad kan jag göra? Efter alla år så känner jag min dotter väldigt väl och vet ganska bra hur hon fungerar vilket även hon gör med mig. Som förälder lär man sig att se då gamla mönster kommer in smygande tillbaka igen och åt vilket håll det är på väg. Det är en jobbig känsla att stå och se på utan att kunna inverka.

Önskar er alla en trevlig kväll!

Dessa semestertider! Ja,semestern gör tyvärr tillvaron lite krångligare då det gäller vården, det blir vikarier och en mer diffus tillvaro där man inte riktigt vet hur något ska se ut eller bli.

Linda var och åt lunch med sitt stödteam idag och sedan åkte de och tittade på hennes lägenhet. Det är nu bestämt att hon ska sova hemma hos sig en natt i nästa vecka för att sedan öka på en natt i taget varje vecka.

Hur ser jag på detta? Jag tycker att det är en bra ide' att hon ska ta det lite långsamt med övernattningen så att hon successivt får vänja sig och att hon kanske åtminstone kan tillbringa några nätter i veckan där i väntan på en ny lägenhet.

Jag kommer säkert att känna oro över hur det går med maten där men den oron har jag redan här hemma eftersom jag ser hur hon minskar på de olika målen. Är hon hos mig har jag lite uppsikt över hennes mående och ätande men kan ändå inte göra något åt det. Det jag känner att jag inte klarar av det är just detta med minskandet av maten och att hon genom det får en viktminskning. Samma mönster har upprepats flera gånger nu och min rädsla för att hon åter en gång ska bli så dålig så att det är fara för hennes liv är fruktansvärt stark.

I bland går diskussionerna varma här hemma men när Linda bara har en sak för sina ögon då känns det som att jag bara kastar en boll i väggen som hela tiden studsar tillbaka. Inget av det jag säger tar hon till sig utan det svar jag får är: "jag vet." Jag blir fruktansvärt frustrerad av detta.

Hon är vuxen, har ett egenansvar men.......en gång mamma alltid mamma.

Nu är jag riktigt trött på psykvård, öppenvård mm. mm. Ingenting blir som det har sagts och bestämts på möten, jag förstår inte varför allt måste krånglas till.

Lindas kontakt i öppen vården skulle i skriva ut kontrakt som vi alla skulle skriva på men så har inte skett. Hon har inte sett till att allt det finns ett fast förankrat stöd innan hon gick iväg på semester. Det som bestämdes på mötet med öppenvården och stödteamet på mötet fungerar inte i praktiken. Visst det är semester tider och det kan jag ha överseende med men det är ändå så att inför semestrar ska det vara klappat och klart hur det ska se ut och det trots det måste fungera.

Visst Linda har ett eget ansvar för hur hon sköter matbiten men det är inte öppenvården eller någon annan som får ta ansvar eller känna ångest om hon går ner i vikt och blir dålig igen.

Nej som vanligt faller det på mig som anhörig! Jag varken vill, kan eller orkar uppleva ångesten av att se henne må dåligt igen eller inte veta om hon andas då jag kommer upp på morgonen.

Det är löften som ges men sällan hålls och det gör mig fruktansvärt besviken och arg.

Det måste till en förändring och det är öppenvården som ska se till att så sker.

Ha det bra i sommarvärmen!

Idag har jag och Linda haft en diskussion om något så banalt som en kringla. Vi hade bestämt att vi skulle gå till ån och bada, vi skulle ta med kaffe och som jag tyckte en kringla som efter middagsmål. Vi åt en lättlunch och av den anledningen tyckte jag framför allt då Linda behövde få i sig något till mellanmålet men det blev en diskussion om något så banalt som en kringla. Egentligen handlade det inte om kringlan utan mer om att Linda skulle äta något mellan lunch och middag eftersom hon har minskat på frukost och lunch.

Den oron jag bär inom mig kan plötsligt bli starkare och göra sig påmind av en sådan här händelse. Rädslan för en viktminskning följer mig varje dag och ser jag då att det blir något utöver det vanliga i Lindas matintag så mår jag dåligt.

Det hela slutade i varje fall med att vi intog vårt kaffe med frukt på balkongen och senare gick vi ner till ån. Linda slängde sig i vattnet och jag vadade försiktigt i och ville inte alls doppa mig men vann över min feghet och och gjorde just det.....doppade mig. De var premiärbadet för oss, vi är båda riktiga badkrukor så vi var väldigt nöjda med oss själva då vi gick hem igen.

Då jag kom hem på eftermiddagen satte jag mig och njöt av en kopp kaffe på balkongen och allt kändes lugnt och skönt. Tankarna kom och gick och jag lät dem rulla på utan att försöka mota bort dem och när jag satt där och filosoferade blev jag fast i en tanke, den tanken var hur otroligt många år som jag har varit tvungen att kämpa för min dotter och försöka att hitta bra hjälp för henne. Det handlar om ca 17 år och tänker jag på den siffran så har vi tillsammans vandrat en lång, tröttsam väg med många uppförsbackar och taggiga snår men vi har även haft många fina stunder som mamma och barn.

Det jobbigaste och mest energikrävande under alla de åren har varit alla kontakter jag var tvungen att söka, alla byten av nya människor som jag måste lämna ut mig och Linda inför så att de kunde få en så klar bild av hennes problematik som möjligt. Det har varit enormt mycket människor som jag har byggt upp en kontakt med för att det skulle bli så bra som möjligt för henne.

Ja, det är som sagt många år som gått och som handlat om kamp, sorg, ilska, förtvivlan, vanmakt men även glädje och humor. Det är tur att det har funnits en vågskål där de positiva känslorna har fått väga över emellan varven så att lågan för att kämpa vidare kan hållas vid liv.

Nu ska jag gå och dricka en kopp kaffe på balkongen med Linda som kommit hem, så att hon får berätta om dagens händelser.

Jag och Linda myser på trappan i solen då vi är på släktträff pingsten 2010

Nu har Linda kommit igång lite med sitt stödteam. Hon åker hemifrån vid elva tiden och är inte hemma igen förrän mellan 18-19 tiden så vi är i från varandra några timmar nu och det känns väldigt skönt.

Det är ju semestertider nu och ingenting kommer igång ordentligt förrän efter semestrarna men det är ändå bra att hon har någon stans att gå och även få äta mat med stöd. Jag tycker att hon verkar nöjd och att hon tycker att det är skönt att komma hem ifrån. För min egen del känns det väldigt bra och jag får tid för mig själv som jag kan spendera som jag vill.

I går var jag på Anhörigcenter och fick ventilera av mig en del, sedan fick jag sätta mig i massagestolen och bli masserad från topp till tå. En härlig känsla efter åt då jag kände mig helt avslappnad. En liten parentes( Linda kom och gav mig en kram och bredde sig sedan en smörgås med skinka, ost och päron) sådant gläder mig.

För att återgå till min samtalskontakt så går hon på semester i fyra veckor och det kommer jag att känna av. Jag kommer nog att vara överfull av tankar och känslor då jag kommer dit igen men jag ska gå dit på måndag och sätta mig imassagestolen igen. Har även en tid för takttil massage som jag aldrig tidigare har prövat på men ser fram emot att få.

Känslor är besynnerliga, då man minns anar det så väcks en jobbig känsla till liv. För mig räcker det med att jag märker en förändring angående Lindas mat eller att hon blir negativ till att kämpa eller till att äta tillräckligt med mat mm.

Men just nu gläds jag över att hon sitter vid sin dator i köket och äter sin smörgås för att hon var hungrig.

Önskar er alla en fin sommarkväll.

I går blev det ett allvarligt samtal mellan mig och min dotter. Hon berättade något som jag redan har haft misstankar om men ej sagt något till henne eftersom jag ville att hon själv skulle ta upp det med mig.Hon talade om att hon har kräkts ett par gånger. Konstigt nog, trots min misstanke så upplevde jag en känsla av att åka rakt ner i ett mörkt, kallt hål igen och jag kände en stark ledsnad,uppgivenhet och oro. Min rädsla att åter en gång känna en stark ångest över att hon igen ska bli fruktansvärt dålig och att jag knappt vågar gå in till henne på natten eller morgonen kom över mig med intensitet och smärta. Den kvarstående tiden av kvällen blev lite dämpad men den förflöt utan några hårda ord eller minsta osämja.

Även om jag nästan konstant känner en malande oro så har vi idag varit ute och iväg i det varma sommarvädret och avnjutit en kopp kaffe vid ån. Vi vandrade utmed den i lite stilla mak, tittade på båtar vid slussen och hade det riktigt härligt tillsammans.

Dagarnas innehåll växlar och det gör även alla känslor inom mig.

Önskar er alla en fin sommarkväll!

I dag har jag fått några timmar för mig själv då Linda var iväg och åt lunch med stödteamet

Jag tog en timmes promenad och det var jätte skönt, dels att kunna gå i min egen takt och även för att låta tankarna komma och gå tills det var dags att lyssna på en talbok.

Promenaderna ger mig både fysisk och psykiska kraft, för mig är de ett måste att röra på mig om jag ska orka med den tillvaro som jag befinner mig i.

För närvarande är det lite gungigt beträffande Linda. Hon har minskat ner yoggin från 2% till 0,5% och även slutat med smör på smörgåsen till frukosten. Då jag märker vissa sådana här små smygande förändringar känner jag oron inom mig men även en viss uppgivenhet. Jag har tagit upp det med henne men jag tar inga diskussioner med henne då det är lönlöst eftersom jag vet att det inte förändrar något. Nu överlåter jag jobbet angående maten till hennes stödteam och som det sagt får jag rapportera till dem om det blir problem runt matfrågan här hemma på helgerna då vi kommer att inta våra måltider gemensamt.

Ibland kan min längta efter att Linda ska ha nått målsnöret och blivit bra, väldigt, väldigt stark och det kan kännas som att jag inte orkar en dag till med oro och ångest. Men så har en dag fylld av oro passerat och nästa kommer med glädje och energi, då känns det åter igen annorlunda och jag blir uppfylld av min önskan att se min dotter på rätt väg genom livet.

Känslor är svåra att styra, det är bara att acceptera att de kommer över mig och så får jag försöka göra det bästa möjliga av det.