Snö, mys och tända ljus!

Jag har haft en mysig helg med min dotter. Jag var hemma hos henne fred-lördag och vi hjälptes åt med att göra lite adventsfint hos henne.

På lördagen åkte vi till sta'n och julhandlade lite, vi intog en gemensam lunch, bakad potatis med kycklingröra och senare blev det kaffe med vaniljbulle.

Under tiden vi drack vårt kaffe pratade vi om vad hon skulle äta för mat lördagskvällen och söndagen men vi kom fram till att hon inte hade så mycket hemma. För en tid sedan stannade hennes frys och det resulterade i att hennes matvaror i den inte gick att använda.

Jag erbjöd henne då att följa med mig hem och äta med mig, sova till idag för att sedan kunna gå och handla upp lite mat innan hon åkte hem. Det erbjudandet tog Linda tacksamt emot.

Nu sitter jag nöjd här vid min dator och njuter av adventsljusstakar och stjärnor som lyser upp i vinter mörkret och tittar jag ut genom fönstret så dalar snöflingor ner och lägger sig som ett vitt snötäcke på marken.

I denna stund känner jag mig nöjd, lugn och harmonisk.

Jag önskar er alla en fin och mysig första advent!

Vinterkramar till er!

Lättnad och ett hopp som tänts!!

Nu efter det att jag pratat med min dotter i telefonen och fått veta lite om vad som sades på mötet känns det som en stor sten fallit från mina axlar.
Att hon får ha sitt stödteam kvar känns verkligen skönt och så fick jag veta att Linda har en liten viktuppgång. Det gör mig otroligt glad! Det är inte bara viktuppgången det handlar om utan jag har fått ett konkret bevis på att hon verkligen kämpar. För mig känns det oerhört stort och jag vågar

hoppas men inte tro, på att hon kanske börjat sin resa på allvar.

Linda! Vill bara säga en sak: Jag är stolt över dig!

Och till alla er andra säger jag: Tack för att ni vill läsa det jag skriver!

Kram Zita

Oro och tankar om Lindas möte!

Ja jag är verkligen orolig över hur mötet har gått men jag kan inte tänka mig annat än att det har gått bra. Jag väntar på att min dotter ska ringa så jag får veta vad som sagts och hur den framtida planeringen ser ut.

Jag vet att möten kan dröja ut på tiden ibland och det är även möjligt att hon och stödteamet går och äter mat efteråt.

Min oro bottnar nog mest i hur Linda skulle ta det och reagera om det skulle bli ett beslut om att hon inte får ha sitt stödteam kvar. Jag vågar inte ens tänka på det!

Fy vad jag avskyr att gå i ovisshet. Allt för många gånger har jag varit med om att inget veta men ändå vara medveten om att vad som helst kan beslutas och jag kan inte påverka det ett dugg.

Nu måste jag bryta mina tankar och känslor så att jag inte tar ut något i förväg.

Jag gör vågen! Jag fick ett sms nu från Linda där hon skrev att mötet har gått bra och jag får veta mer då hon ringer senare. Phu vilken lättnad!

I morgon efter lunch ska Linda och jag träffas i sta'n för att åka hem hit och ge kattbuset Vilda lite mat och sedan följer jag med hem till min dotter och stannar över natt. Vi ska hjälpas åt med att sätta upp lite adventssaker så att hon får lite stjärnbelysning som lyser upp tillvaron.

På lördagen åker vi nog gemensamt in till sta'n för att shoppa lite och äta en bit mat. Sedan kommer våra vägar att gå åt var sitt håll, honåker hem till sig och jag till mig.

Hoppas ni får en fin torsdags och fredagskväll!

Kramar Zita

Stödsamtal:Hitta tillbaka till mammarollen!

Medans jag sitter och knappar på min dator har jag en katt som ligger på köksbordet och leker med några papper och den pennan jag ska använda mig av senare.

Jaha, det blir att sätta sig på golvet och samla ihop den lilla traven innan jag tar itu med den. Undrar var pennan tog vägen men eftersom hon lagt sig ner på köksbordet igen, nöjd efter att ha busat, så har den säkert hamnat under henne. :-) Det är mysigt med djur!

I morse pulsade jag iväg till bussen i bitvis en halv meters snö. Jag skulle in till stan' och fika hos goda vänner för att sedan gå på stödsamtalet hos en av tjejerna istödteamet.

Varje gång jag har varit där känns det otroligt bra och jag får väldigt bra uppmuntran, stöd och vägledning. En sak som känns enormt bra är att jag får så bra hjälp med att hålla mig till mammarollen. För tyvärr är det enormt lätt att glida tillbaka in i den vårdande rollen och även om jag blivit mycket bättre på att hålla isär de två rollerna så är det väldigt lätt att falla in i den gamla rollen igen. Det gäller att försöka undvika följa de känslor som kommer över mig och bromsa upp innan jag klätt tankarna i ord. Jag lyckas oftare nu än tidigare men ibland går det sämre.

I morgon är mötet då Linda får veta om hon får fortsätta att jobba tillsammans med sitt stödteam. Jag har svårt att tänka mig att hon inte skulle få göra det eftersom hon kämpar på och visar att hon vill genom att följa det som bestämts plus att hon äter sina mål och dricker de näringsdrycker hon är ordinerad.

Näringsdryckerna tar hon tyvärr inte på helgerna vilket hon absolut skulle behöva men jag hoppas att hon snart kommer så långt att hon känner att det är okey att dricka dem även då.

Min dotters humör växlar fortfarande väldigt lätt, det behövs inte så mycket innan hon blir irriterad och ilsken. Men hon är bra på att inse att hennes irritation är onödigt stor och eftersom hon är medveten om det, kan hon oftast bryta den ganska omgående.

Nu ska jag göra mig en mugg med varmt och gott te', sätta mig i soffan, tända lite ljus och bara mysa.

Önskar er en mysig kväll!

Kram

Zita

Längtan efter att våga tro

I dag har jag bara gått till biblioteket för att låna några talböcker. Snön yrde och piskade i ansiktet men ändå kändes det skönt att gå en liten sväng.

Då jag kom hem hade Linda kommit och hon hade fixat fika, det blev kaffe med nybakad, mjuk pepparkaka.

Vi hade en liten pratstund och det skär i hjärtat på mig då jag ser att hon är ledsen och känner ett misslyckande efter det att hon fått veta att det ej blir fortsatt DBT.

Hon ska vänta med den till våren så att hon istället kan lägga sin energi på att jobba med sin

ätstörning vilket jag samtidigt kan förstå.

Jag tal de om för henne att hon inte är misslyckad pga detta även om jag kan förstår hennes känsla. Visst beror det på att hon tidigare inte kämpade så hårt men jag kan inte säga annat än att hon gör det nu. Visst har jag sagt till henne att jag behöver se en radikal förändring på hennes kropp om jag ska våga tända gnistan av tro inom mig.

Å vad jag önskar få uppleva att denna gnista tänds inom mig och att jag med ord kan säga till Linda att jag verkligen tror. Tror på en positiv förändring eftersom hon då har visat att hon tagit flera kliv i positiv riktning.

I bland frågar jag mig själv om mitt tålamod är för litet och om min känsla av att det snart borde ske något i synbar, positiv riktning är förhastad och för stark?

Vad tycker ni som har följt mig lite på min känslomässiga vandring?

Var ärliga i ert svar, för det är svårt att veta om mitt dåliga tålamod och otålighet är

helt fel eller okey.

Ni som befinner er i min situation, känner ni det som att ni vill på skynda förloppet så att den det gäller når fram till det friska fortare?

Kramar i vintermörkret

Zita

Sommar

En härlig dag i somras då Linda och jag vandrade utmed ån!

Jag sitter vid köksfönstret och ser hur mörkret sakta lägger sig.

Det ligger vit snö på gräsmattorna som ger lite ljus i mörkret men snart kommer

ljusstakar ochadventsstjärnor att lysa upp för oss alla.

Just nu känns det som att jag pendlar mellan ljus och mörker då

jag ena stunden kan känna mig hoppfull inför Lindas kamp för

att i nästa stund känna en mörk tyngd inom mig.

Kanske att jag liksom Linda bär på en oro över

vad som ska sägas på mötet hon snart ska gå på?

Jag hoppas de ser att hon kämpar men jag förstår att de även vill se ett resultat.

Den minsta lilla förändring i positiv riktning som ögat kan se

väcker ett större hopp till liv.

Jag som mamma behöver med egna ögon få se att det går framåt

annars är det svårt att hålla hoppet vid liv.

Även om jag försöker att ta en dag i taget och verkligen leva i nuet så springer tankarna i förväg ändå ibland.

Jag tycker inte om då det blir så eftersom det väcker oron i mig och jag vill absolut inte

ta ut någon oro i förväg för då kan jag få ta den två gånger.

Tom på tankar

I dag är jag verkligen tom på tankar och dessutom har jag fått ett virus somgör mig yr, luddig i huvudet och fruktansvärt trött.

Jag kommer att tillbringa mesta delen av dagen i vågrätt läge

vilket är väldigt ovanligt då det gäller mig.

Ska i morgonefm gå på samtal till anhörigcentret men jag får se hur

det blir, om orken infinner sig till dess.

Jag vill inte heller föra smittan vidare om jag kan undvika det.

Tankar och kramar till er alla!

Zita

Egenansvar

För en stund sedan åkte min dotter hem till sig och vi har haft ett par sköna dagar tillsammans då vi ätit gott och umgåtts utan jobbiga diskussioner.

Jag måste säga att jag nu börjar lära mig att hon får ta eget ansvar beträffande mat och näringsdrycker. Visst sitter vissa förmaningar på tungspetsen i bland men det gäller att svälja de orden som är på väg ut men det tar sin tid att ändra på sitt beteendet eftersom jag har varit så involverad i hennes vård.

Linda äter bra då hon är här och det gör mig glad men hon tar inte någon näringsdryck vilket hon borde göra men jag tar inte någon diskussion angående det. Hon är väl medveten om att hon borde ta dessa men hon gör valet att låta bli och det får vara hennes ansvar.

Visst önskar jag att hon skulle ta de näringsdrycker som hon är ordinerad eftersom hon verkligen behöver dem. Jag ser dem som rena medicinen eftersom de innehåller så mycket nyttiga vitaminer och spårämnen men som sagt, ansvaret är hennes.

Tänd ljus och unna er en mysig och skön lördagskväll!

Kram Zita

Teater

Det blev en lyckad kväll i går och teatern var otroligt bra men ack så lång 3tim o 45 min den hade ett bra och tydligt budskap rakt igenom hela pjäsen.

Då vi kommit hem hit blev det te' och smörgås sen var det bara att lägga sig eftersom kl var 01.00 och väckarklockan skulle ringa kl 06.00 men det var bara att kliva upp, göra sig i ordning och ge sig ut i snöyran.

Det var sagt som så att Linda skulle komma hit lörd-sönd men vi ändrade det och vi möttes upp på sta'n för att gemensamt åka hem hit. Efter lunch och kaffe åker hon hem till sig i morgon.

I kväll har vi ätit tacos och snart blir det att njuta av ett gott te'.

Önskar er alla en mysig och skön fredagskväll!

Varma kramar till er alla!

Varma tankar till er alla!

Kramar Zita

Kramar från

Prat vid fikat

Det får bli ett kort inlägg i kväll då jag har lite annat jag måste lägga tiden på.

Kan berätta att då jag var ute och gick ringde min mobil och då jag svarade frågade min dotter om hon fick komma på en fika.

Eftersom hon var här i går var jag nog inte så jätte ivrig på att hon skulle komma vilket jag sedan pratade med henne om vid fikat. Jag sa precis som jag kände det, att då jag är ute och går så blir det att jag kortar av min promenad tidsmässigt för att jag vet att hon väntar på mig hemma hos mig. Jag blir lite stressad av det och förklarade att hon inte kan åka till mig så ofta som hon önskar och vill och hon sa att hon förstår mig.

Vi hade ändå en trevlig och avslappnad fikastund tillsammans. Som läget är nu så är min dotter en härlig tjej att umgås med och det blir en del glada skratt för oss.

I morgonkväll är det teaterdax igen, "Family" heter den och har fått bra kritik så det ska bli intressant att se om det stämmer. Men innan teatern kommer min kompis hit så att vi kan äta lite mat gemensamt.

Vinet får vara för risken är stor att jag somnar mitt under föreställningen.:-)

Det kanske jag gör ändå för jag läste någonstans att den håller på i över tre timmar. Tur att vi ska dricka kaffe i pausen.

Jag kommer nog inte att blogga igen förrän på fredag och då får vi se om jag tyckte pjäsen var så bra som det sagts.

Önskar er alla en fortsatt trevlig kväll!

Att våga tro eller inte våga

I dag har jag gått en riktigt lång promenad vilket var väldigt skönt.

Jag ringde till min dotter och frågade om hon ville komma och ta en kopp kaffe så att hon slapp att vandra på sta'n medans hon väntade på sin kontaktperson.

Det slutade med att hon åt mat tillsammans med mig och det kändes skönt eftersom jag då visste att hon fått i sig ett mål lagad mat och i och med det får lite mer krafter till att gå i affärer.

Linda är för närvarande piggare och har ett starkt go i sig nu och det gör mig enormt glad.

Men jag kan ändå inte förneka att jag inte vågar tro till fullo att det kommer att bära hela vägen.

Jag har trott så många gånger och det har alltid slutat med besvikelse och en ännu större oro så av den anledningen vågar jag inte ta ut något i förskott.

Men jag hoppas av hela mitt hjärta att hon börjat sin resa tillbaka med ett första kliv och att hon fortsätter att kliva framåt.

För att se krasst på det har hon egentligen inte något val, för kämpar hon inte på och ökar i vikt kommer det att resultera i en inläggning på psyk. Det är i varje fall sagt så men vad som händer i verkligheten, det har jag inga större tankar om.

Jag har ju inte så vidare bra erfarenheter om utlovade löften och bestämmelser från öppenvården och psyk eftersom det oftast blir mycket ord men lite eller ingen handling.

Å andra sidan så har psyk ingen bra vård att ge till de med en ätstörning så hur man en vänder på det hela så har Linda bara en sak att göra och det är att kämpa sig fram till ett friskt liv.

Jag kan bara hoppas, finnas för henne som mamma och peppa henne allt jag kan.

Bingolotto

I går hade jag en skön och välbehövlig dag för mig själv. Sent på eftermiddagen ringde min dotter och var besviken över att hennes kontaktperson ringt och lämnat återbud till Lindas inbjudan. De skulle dricka te', mysa och spela bingolotto. I bland händer sådant men då jag hörde hur besviken hon var frågade jag om hon ville komma hit så att vi kunde spela bingolotto tillsammans. Hon blev glad och erbjöd sig att köpa en lott åt mig. Det var en sak som jag uppskattade och blev glad över i vårt telefonsamtal, det var att Linda frågade om jag ville att hon skulle åka hem efter bingon.

Hon tog inte för givet att hon skulle stanna och hon lät även mig få fatta beslutet och givetvis sa jag att hon skulle stanna och sova här. Jag måste bara berätta detta eftersom hon agerade på ett friskt och vuxet sätt då då hon frågade mig vad jag ville.

Då hon kommer har hon köpt gott matbröd så det blev te' med bröd,skinka och grönsaker. En trevlig stund tillsamman innan bingolotto tog sin början.

Fortsättningen på kvällen var lika trevlig men inte blev det någon bingovinst!

Bok för anhöriga

I dag har varit en riktig slappar dag. Jag har läst lite i en bok för anhöriga som jag varmt kan rekommendera Vara anhörig av Åsa Moberg.

Har enbart läst sidorna om ätstörningar än så länge men tycker att det gav en hel del.

Jag är annars inget för att läsa böcker om den problematik jag omges med eftersom jag tycker att det kommer mig för nära och väcker alla mina egna känslor till liv gång på gång.

Det finns böcker som handlar om självskade beteende och jag har aldrig kunnat läsa dem, även om min dotter inte skär sig själv längre så väcker det gamla känslor till liv och allt blir så fruktansvärt påtagligt.

Jag önskar er en skön och mysig fortsättning på den här dagen!

Nära en inläggning på psyk.

Senare på torsdagen fick jag veta av min dotter att hon på fredagen tillsammans med sin sjukgymnast skulle gå till psyk och träffa den läkaren hon haft då hon tidigare legat inne.

Linda var orolig och jag kände mig oerhört kluven. Eftersom jag vet att hon inte blir hjälpt av att ligga inne på den avdelningen där det fungerar så att en näringsdryck sätts framför henne och sedan lämnas hon för att ensam dricka denna. På samma sätt fungerar det med de andra målen hon ska inta och det fungerar verkligen inte.

Ser jag på en inläggning från den synvinkeln så är jag inte för det men jag tycker ändå att de med gemensamma krafter hade kunnat komma fram till en bra lösning beträffande helgerna.

Jag känner mig arg och frustrerad över att allt ska vara så omöjligt! Linda försökte att förklara detta om att jag inte går in som vårdare på helgerna men hon fick inget gensvar på detta, ett hum, blev svaret från läkaren.

Visst sattes det vissa krav på henne angående viktnedgång men jag tycker ändå att det är så otroligt att de inte kan göra något så att det blir en avlastning.

Linda kom hem till mig efter det att hon varit på psyk. Jag hade lovat henne det tidigare i veckan men jag avkrävde henne ett löfte om att det inte skulle uppstå några protester eller någon diskussion på lördagen då hon skulle åka hem. Dessutom hade jag sagt åt henne att hon fick berätta vad som hänt tidigare under dagen på fredagen men sedan skulle vi lämna allt sådant prat för att enbart umgås och ha trevligt.

Vi har haft ett väldigt trevligt dygn där vi har umgåtts, ätit, pratat och skrattat. I dag på eftermiddagen plockade hon ner sina saker och vi kramade om varandra då hon skulle gå till bussen.

Det kändes oerhört skönt att slippa diskussionen om att hon vill stanna kvar osv.

Ett sådant dygn som jag och min dotter nu har haft tillsammans är för mig guld värt och allt känns bra då vi skiljs åt då hon ska åka hem.

Tack Linda!

Konflikt!

I dag behövde inte min dotter gå i väg och inta sin frukost tillsammans med stödteamet så jag ringde till henne i morse för att höra hur hon mådde. Först flöt samtalet på ganska bra men sedan blev det livliga diskussioner om att hon ville komma hit i kväll och stanna till måndag. Jag berättade för henne då att vi kommit överens om att hon ska komma hit i morgon och stanna till lördag och då åka hem efter lunch.

Jag bollade tillbaka ansvaret på henne hela tiden då hon menade att hos mig äter hon och kommer då att må mycket bättre på måndag. Jag har klart sagt till henne att det inte är mitt ansvar att se till att hon får i sig mat på helgerna, att hon och öppenvården får klara ut den delen tillsammans. Jag vill själv bestämma över då hon ska komma hit och även när det blir samt att det blir som mamma/dotter och inte som vårdare/matpolis.

Ja den här dagen har fört med sig en hel del känslor av pga allt som hänt.

Jag varken orkar eller vill gå in på allting annat som har hänt under den här dagen men jag kan tillstå att den varit som en mardröm.

Tyvärr kan jag inte alltid nå fram till min dotter i det läge hon befinner sig nu.

Det känns så hemskt då det blir så här eftersom Linda, då hon mår bättre inte skulle bete sig som hon gör nu mellan varven.

Då Linda åkte här ifrån kände jag mig totalt utpumpad eftersom all min energi gått åt till att få henne att förstå satt jag inte kan ställa upp mer för henne än jag gör.

Jag upplever det på samma sätt nu som jag har gjort vid tidigare tillfällen, att vården smiter undan sitt ansvar och lägger det på mig.

När ska någon inom vården ta tag i det som pågår? Hur länge ska de tillåta att detta ekorrhjul ska fortsätta att snurra? Kommer de någon gång att sätta ner foten och säga:stopp?

Allt bara snurrar på och det är svårt att hoppa av en karusell i farten! Men å vad jag önskar att få slippa vara med i karusellen men den fortsätter att snurra och hur jag än försöker kommer jag inte av den.

Om jag måste köra totalt slut på mig själv. Vem har min dotter då?

Att vara mamma är det ljuvligaste och mest fantastiska av alla ting men även det mest smärtsamma!

Stödsamtal

På förmiddagen var jag hos ett par mysiga och goa vänner där jag blev bjuden på kaffe och lunch. Kl 13.00 var jag hos stödteamet för att få samtal med en av tjejerna där vilket kändes oerhört skönt. Hon är lätt att prata med och jag får hjälp med att i min mammaroll se saker och ting ur ett annat perspektiv.

Jag märker hur lätt jag har att falla tillbaka in i en del av vårdarrollen vilket jag absolut inte vill göra eftersom jag absolut inte vill vara delaktig i vården alls. I bland kommer jag på mig själv med att vara på väg in i ett samtal med Linda och det är då hon ideligen återkommer till sig och sitt. Jag jobbar verkligen med mig själv då det gäller

detta men det är inte lätt eftersom jag varit en vårdande mamma under så lång tid vid tidigare tillfällen.

I går kväll tänkte jag mycket på samtalet jag och min dotter hade då hon vår här och fikade. Känslan av att bli inmålad i ett hörn och känna det som att jag inte har ett val då det gäller helgerna, den känslan är väldigt tung och den får mig att må fruktansvärt dåligt.

Jag känner att jag måste göra mindre våld på mig själv och följa min känsla då jag har behov av att vara själv.

Det låter kanske egoistiskt i några öron men jag har inget att välja på om jag ska klara av att orka vara en så bra mamma jag kan. Min dotter är vuxen och måste lära sig att hantera sin ät störning utan min inblandning och hon måste även lära sig att klara av att vara hemma hos sig en helg och inta sina måltider själv.

Då jag var klar med samtalet idag, var Linda på samma ställe så vi gick och tog en kaffe tillsammans. Jag berättade då för henne att jag kommit fram till att hon kan följa med mig hem på fredag efter lunch och och äta lunchen hos mig på lördag för att sedan åka hem till sig. Då får jag tid över av helgen och göra det jag känner för och Linda får ta eget ansvar hemma hos sig.

Jag sa även att jag vill att vi har ett par trevliga dagar tillsammans, utan prat och diskussioner om hennes ätstörning och allting annat som kretsar runt henne och till detta instämde hon helt och fullt.

Den tyngd jag kände inom mig igår känns fortfarande lika stark, uppgivenheten och sorgen ligger som ett ok över mina axlar. Men det kommer en ny dag i morgon och den dagen ska jag boka in enbart för mig själv, gå en riktigt lång promenad och "bara vara!"

Sköt om er alla och ha en fin kväll!

Kramar från mig

Zita

Ett varmt tack till er läsare för uppmuntran och värmande ord!

Ni ska veta att jag blev alldeles varm då jag läste dem!

Varm tanke och kram till er alla.

Ett tungt och tröttsamt ansvar!

I kväll känns det fruktansvärt tungt och jag märker själv hur sliten jag är.

Det här var en dag som jag hade tänkt att "bara vara" men så ringer min dotter och har ett par timmar som hon inte vet hur hon ska fördriva tills hon ska träffa sin kontaktperson.

Hon frågar om hon kan komma hit och även om det inte var vad jag tänkt mig så fick det bli så eftersom jag inte ville att hon skulle gå omkring på sta'n Visst blir jag glad över att träffa min dotter men idag gjorde jag lite våld på mig själv genom att säga ja.

Hur som helst kom hon hit och vi hade en trevlig fikastund där hon visade mig papper angående DBT och hon förklarade för mig hur det går till vilket jag tycker är intressant. Sedan visade hon mig läkemedelslistan från apoteket och jag lovar att man kan gå i taket för mindre.

I veckorna har Linda fullt matstöd men i helgerna ska hon klara av att inta alla måltider själv och eftersom jag är väl medveten om att hon inte gör det så har hon varit här väldigt mycket på helgerna. Helgen som var hade jag minskat med en natt så det blev fredag till lördag vilket jag kände räckte för min del och då fick Linda ta eget ansvar för lördagskvällen och söndagen.

Jag har sagt till Linda att jag inte vill vara uppbunden varje helg och att det inte är mitt ansvar att hjälpa henne med mat och stöd, utan att det får hon lösa med öppenvården.

Tyvärr blev det diskussioner angående detta då hon var här och jag känner det som att jag blir inträngd i ett hörn och vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen del av "vårdare" längre, jag är hennes mamma men jag vet inte vilket som är lättast att var längre.

Är jag "vårdare" så finns alla mamma känslor där och är jag mamma så finns de helt naturligt där. Det känns som att jag skulle vilja springa ifrån hela mitt inre just nu.

Jag känner en stark uppgivenhet, sorg, enorm rädsla och så är jag fruktansvärt besviken och rent ut sagt, förbannad! Jag kan inte förstå hur sjukvården kan låta det fortgå med min dotter utan att de ingriper och verkligen gör något som kan få det hela att vända. Senaste gången då hon blev inlagd var hon TVÅ dagar från att inte finnas längre! Och då var det en av kontaktpersonerna som såg till att hon fick hjälp. INTE sjukvården!

Hur jag ska göra då det gäller helgerna har jag ingen aning om. Om jag tillåter mig att lyssna på mina behov och "bara vara" i helgen så är jag redan nu på det klara med, hur dåligt jag skulle må eftersom jag då vet att Linda får i sig alldeles för lite näring.

Hur länge ska en förälder orka stå vid sitt barns sida för att stötta och hjälpa då inte sjukvården tar sitt ansvar?

Nu har jag skrivit av mig en del av det jag känner och har ni orkat läsa hela mitt långa inlägg, är ni beundransvärda!

I morgon ska jag till ett par riktigt goa och mysiga vänner och efter det ska jag på stödsamtal hos stödteamet. Det ska bli otroligt skönt att få gå dit och kanske kunna få lite rådgivning i hur jag ska kunna agera på bästa sätt som mamma.

Önskar er en mysig vinterkväll med många tända ljus att njuta av!

Stödsamtal

I dag har jag varit på anhörigcentret och fått prata av mig lite vilket känns väldigt skönt efteråt.

Jag fick en bok för anhöriga. Den heter Vara Anhörig och är skriven av Åsa Moberg.

Den omfattar allt från ätstörningar till psykiska sjukdomar, den ska bli intressant att läsa.

För övrigt har jag i dag inte hunnit känna efter riktigt hur jag mår eller vad jag känner då jag haft fullt upp hela dagen. I morgon ska jag ta mig tiden till en riktigt lång promenad. Jag har ett par gå stavar stående och jag har inte prövat dem ännu men i morgon kanske jag kan få möjlighet att inviga dem. Det sägs att det ska vara väldigt bra så jag kanske blir helt utslagen och får dras med härlig träningsvärk sedan. :-) Men det får jag i så fall ta!

Nu ska jag värma mig med en varm mugg te' och bara slappa i soffan.

Tröttsamma diskussioner!

Jag och Linda träffades i sta'n igår och åkte gemensamt hem till mig. Vi hade en mysig kväll tillsammans med god mat, tända ljus och lite TV tittande. Lite senare på kvällen infann sig en lite dämpad stämning mellan oss eftersom det blev lite diskussioner angående en del runt hennes ätstörning. Även om det senare blev lite lättsammare mellan oss så satt en viss del av det dämpade kvar mellan oss.

I morse intog vi en gemensam frukost, småpratade och kikade i var sin tidning. Stämningen mellan oss var avspänd men ganska fort växlar sinnesstämningen hos min dotter och hon blir irriterad eller jätte ilsken på minsta sak.

Hur reagerar jag på hennes svängningar? Ibland reagerar jag med irritation tillbaka, ibland pratar jag lugnt med henne och ibland kan jag skoja bort det. Min reaktion beror på hur trött och sliten jag känner mig. Om Linda ofta kommit in på sig själv och sin problematik och jag ideligen försökt att leda in samtalet på annat,då har jag blivit ganska tömd på energi och mitt tålamod med hennes humör skiftningar avtar betydligt.

Vi åkte in till sta'n idag för att vi skulle gå på bio och äta mat någonstans.

Vi såg filmen "Tusen gånger starkare" den var lite seg men hade ett budskap som var värt

att begrunda efteråt. Efter bion blev det mat på Hälsofreak Jag har nog aldrig ätit en så god och fräsch sallad tidigare, det var massor av lax. kyckling, räkor, kräftstjärtar mm. mm. Vi blev ordentligt mätta men var ändå tvungna att dricka en kopp kaffe på maten och äta en godisbit till det. Vi hade en lugn, skön avslappnad matstund tillsammans. Efteråt följdes vi åt till busshållplatsen, där vi sa hej till varandra och åkte hem åt var sitt håll.

I kväll blir det att enbart att slappa och ta det lugnt, se på TV och dricka en stor mugg med gott, varmt te'.

Sänder er alla en varm tanke och kram!

Vi kan inte skänka våra barn framtiden

men vi kan ge dem nuet!

Återhämtning

Efter en lång promenad där tankarna bokstavligen flög i väg med den starka blåst som är ute känner jag mig nu skönt avslappnad.

Då jag kom hem väntade min dotter på mig med färdigt kaffe. Å, denna ljuvliga kaffedoft som möter mig då jag kommer in!

Vi har en mysig fikastund tillsammans innan hon ska iväg och möta en tjej i stödteametoch äta med henne.

I dag känns det ganska bra och jag känner mig lugn beträffande Linda och det är otroligt skönt.

Det känns som att jag vilar i nuet och jag hoppas jag får bli kvar i den känslan resten av dagen.Det är i sådana stunder jag tror jag hämtar lite ny kraft, får jag inte vila i nuet då och då, var ska jag då finna kraften till att vara mamma och stöd?

Varma höstkramar till er alla!

I

önskar jag er alla med en varm tanke och kram!

Befogad oro

Den oro jag kände igår var inte obefogad eftersom min dotter mådde väldigt dåligt och fick åka till psykakuten.

Den oron är så speciell och tyvärr har det oftast varit något med min dotter då jag känt så.

I dag kom hon hit en stund efter lunchen och vi hade en trevlig fikastund tillsammans.

Jag frågade henne om hon vill följa med mig till IKEA på lördag, äta mat där och vara smakråd åt mig då jag ska kika på mattor. Efter det följer hon med mig hem och stannar till söndag.

Jag befinner mig i ett läge just nu där jag är full av känslor som plågar mig.

Det är som att gå bakåt och alla de gamla känslorna väcks till liv, känslor av förtvivlan. maktlöshet, frustration och en uppgivenhet.

Uppgivenheten kommer sig inte av att jag inte ser att Linda kämpar, för det gör hon. Nej, den kommer sig mer av känslan av att det jobbiga aldrig verkar ta slut.

Men en sak jag är glad och tacksam över att jag fortfarande känner väldigt starkt,,,, det är hoppet!

Hoppet och en önskan om att Linda en dag ska nå sitt mål! Än är vägen dit lång, krokig och fylld av taggigt snår men den dagen hon ser slutet på den vägen, då har hon nästan nått fram.

Varma tankar till er alla i höstmörkret!

När du hamnar i en besvärlig situation

och det känns som att allting går emot dig

tills det verkar som om du inte kan

stå ut en minut längre

Ge då inte upp

för det är just där och då

som tidvattnet vänder.

Jag känner oro, något har hänt...

Sitter här och funderar över hur min dotter har det idag! Det är inte så vanligt att

vi inte hörs av i telefonen under dagen, även om jag tycker att det är okey och helt normalt.

Varför jag undrar över hur hon mår är för att jag vet att hon har haft vägning i dag

och att hon skulle träffa olika personer och ha samtal med dem.

Varför känner jag en viss oro? Jag vet inte och den kan vara helt obefogad vilket jag hoppas att den är. Kanske jag känner oron för att det ofta varit så att om jag inte hört någon från Linda på en hel dag så har det ofta inträffat något. Förmodligen är jag så programmerad på detta så att varningsklockorna ringer och väcker min oro till liv.

Men som sagt det behöver absolut inte vara något utan det kan bero på att det har gått i ett för henne under dagen. Jag får veta hur dagen varit i kväll då hon kommer hem efter det att

hon ätit mat ihop med sin kontaktperson och en av de på stödteamet

Jag har känt att min oro ligger och pyra inom mig för att mellan varven ge sig till känna mer och oftare nu. Ärligt talat så är det fruktansvärt jobbigt och tröttsamt att känna oro, för den oro som gäller min dotter kan jag inte påverka eller göra något åt så att den ska mattas av eller försvinna.

Då jag gör en del olika saker och unnar mig själv promenaderna som är väldigt viktiga för mig så kan jag lägga undan oron under de stunderna men så fort jag kopplar av är den där och sätter klorna i mig.

Oj vad det har blivit mörkt i lägenheten medans jag suttit vid datorn så nu får jag allt resa på mig och gå runt och tända lite lampor.

Gemensamma överrenskommelser ska följas

I dag har jag varit på Anhörigcentra och fått taktil massage på händerna. Det kändes så otroligt avslappnande så att jag höll jag på att somna.

Jag har inte vant mig vid att jag som förälder kan få känna mig så varmt omhändertagen och att jag tillåter mig själv ta del av den omvårdnad som erbjuds mig.

I fredags följdes jag och min dotter åt hem hit ifrån sta'n och det var sagt så att hon skulle stanna till lördagen. Men då lördagen kom och jag märkte att hon oroa sig för att vara hemma hos sig, vaknade oron inom mig, oron över att hon inte ska äta ordentligt.

Tillsammans åkte vi hem till henne för att ge hennes katt mat och tillsyn, lite senare åkte vi tillbaka hem till mig och lagade lite mat för att sedan ha en filmkväll.

Vi bestämde tillsammans att hon skulle åka hem till sig efter lunchen på söndagen men på söndagsfm. blev det diskussioner om detta eftersom Linda ville stanna till måndagen.

Men då var det stopp från mig eftersom vi tillsammans gjort en överenskommelse angående detta med sovandet.

Som mamma blir jag fruktansvärt kluven och känslorna drar åt olika håll inom mig, "låt henne stanna, låt henne åka hem!" Jag stod på mig och efter prat fram och tillbaka, insåg Linda att det trots allt är bäst för henne själv att försöka hantera oron och åka hem.

Jag känner hur lätt det är att falla tillbaka in i vårdarrollen och ta på mig mer än jag ska och jag vill absolut inte hamna där igen eftersom jag inte skulle orka det. Jag skulle inte hjälpa Linda heller genom att tillåta att hon bestämmer var hon ska vara.

Men oj så lätt omhändertagande känslan vaknar och känslan av att vilja hjälpa blir otroligt stark.

Då hon skulle åka hem hade hon vant sig vid tanken och tyckte t.o.m. att det skulle bli lite skönt och mysigt att komma hem.

Själv tyckte jag om känslan av att få vara själv och njuta av tystnaden.

Nu blev det inte helt tyst eftersom min katt jamade på uppmärksamhet och lek så för min del var det bara att sätta igång med att kasta möss och jaga katten. :-)

Önskar er alla en trevlig måndagskväll!