I går var jag och min dotter inne i sta'n och gick en sväng i affärer. Vi gick till ett fik nere vid ån och där avnjöt vi en mugg kaffe i vårt varma och soliga sommarväder.Som tur var hade jag med mig ett par extra skor eftersom sk skaven dyker upp då det är barfota tider. Med häften på fötterna ser jag nu mer ut som en "lapplisa". :-)
I morgon eftermiddag ska Linda ev få komma hit och sova till lördagen, hon ska vara tillbaka på avd till lunchen Om hon kommer står det Taco på menyn.
Jag är väldigt dålig på att uppdatera min blog nu mer och orsaken till det är att jag är så fruktansvärt trött på allt som har med ätstörningar att göra.
Även om min dotter kämpar på så känns det som att jag befinner mig i ett ekorrhjul och det hjulet har snurrat så länge så det tröttat ut mig totalt.
Under flera år kände jag sådan enormt stark önskan om att föra över min ork, kämparglöd och vilja till Linda men det är ju faktiskt så att hon måste finna detta inom sig själv. Jag kan göra mig totalt tom på detta men det leder ingenting till utan tröttar bara ut mig.
Hur konstigt det än låter så blir även beröm och uppmuntran energislukande då det positiva som händer blir raserat gång på gång.
Självklart säger jag till Linda då jag tycker att hon har gjort något bra men jag gör det bara då jag verkligen tycker att hon förtjänar det. Om jag säger så här: Förut berömde jag henne då hon ätit bra eller inte spytt den dagen men nu räcker det inte med det utan det måste vara mer positivt som sker under längre tid.
Jag finns här och kommer så alltid att göra då Linda behöver mig som mamma men då det gäller att jobba med hennes ätstörning så får hon ta det med den personal som jobbar med henne.
Jag ger er alla en varm styrkekram och hoppas att ni får njuta av den fina sommarkvällen.
Zita
Bra skrivet...förstår att du måste vara trött på det hela och att det som är bra hela tiden raseras :(( Man orkar inte bygga upp saker gång på gång om de rasar hela hela tiden =(( glöm inte tänka på dig själv! =)
SvaraRaderaNu sitter vi här i soffan hemma hos dig:-)mysigt och trevligt:-)älskar dig<3
SvaraRaderaNär jag sitter här och läser känns det som att jag känner igen nånting.... Och jag vet plötsligt vad det är (förutom likheterna med mitt föräldraskap förstås för det är ju också likt på sätt och vis), men jag har en storasyster som är nykter alkoholist. Och jag känner igen mycket av dina tankar från min mammas när min syster hade sina stora problem med detta.
SvaraRaderaJag vet att det är två väldigt olika saker. Men själva känslorna, vanmakten och beslutet att faktiskt andra i samhället får göra sin del av jobbet.
Rädslan att allt ska gå totalt åt fanders och känslan att det faktiskt också gör det, gång på gång på gång. Allt man tror att det kommer att funka.... som inte gör det.
Min storasyster är nykter nu och har varit i fyra år tror jag. Det är inte så lång tid, men hon har aldrig hållt sig nykter så här länge förut. Det kanske faktiskt kommer att fortsätta funka den här gången.
Det här blev lite rörigt skrivet. Jag vet inte hur jag ska avsluta det så jag skickar det ändå nu.
Men jag tänker på dig. Stor kram!
Sv: Vad gullig du är. Jag ska verkligen tänka på det där med vågskålen och innerst inne vet jag nog någonstans att livet skulle vinna. Det gäller att verkligen försöka ta till sig det också, och leva efter det...det är där det svåra kommer in.
SvaraRaderaOch det är så rätt som du skriver. Du kan finnas där och du kan stötta i viss mån, men någonstans måste den som är sjuk ändå finna kraften och viljan inom sig själv. Förut lyssnade jag inte på någon, men man kommer till en gräns där man själv måste inse och besluta sig. Ingen annan kan göra det åt en. Det är svårt, men din dotter kommer klara det, medans du finns där som MAMMA!
Jag känner dig inte annat än utifrån orden du skriver här, men du verkar vara en väldigt klok och fin mamma ska du veta.
Kram!