Första och stora målet är nått!

Jag kom hem från Västervik i söndags och har varit där sedan i torsdags. Jag har haft det fint och skönt även om jag kunde önskat ett bättre midsommarväder. Men, men regnandet har drabbat många av oss och det är att göra det bästa av tillvaron då.

Jag hoppas att ni har haft en bra och fin midsommarhelg
där ni kunnat koppla av och unnat er en trevlig och skön helg.

I morse ringde min dotter till mig hon både grät och var glad på samma gång. Hon berättade att hon nått det mål vi har satt för länge sedan och att hon var så glad över att hon klarat att nå det.

Jag är otroligt glad över detta och väldigt, väldigt stolt över henne! Jag trodde ärligt inte att hon skulle ha uthålligheten och viljan till att nå fram till detta mål.
Jag vet hur mycket hon har kämpat för att nå hit och som sagt, jag är väldigt stolt över henne.
Nu börjar resan till nästa mål och jag hoppas och tror att hon kommer att kämpa lika hårt hela vägen. Då hon så småningom kommer att få börja i DBT igen så kommer det in mycket av samtal och hon får "verktyg" för att kunna använda sig av dem då det blir jobbigt.

Min dotter har en lång väg att vandra mot friskheten men fortsätter hon kämpa så tappert som hon har gjort en längre tid så kommer hon att bli fri från sin ätstörning en dag.

Jag önskar det så starkt att det värker i hela mig. Jag önskar men min fråga är.......Vågar jag hoppas???

Varma tankar till er alla!
Kram
Zita.