Saknar glöden inom mig!

Efter lunchen idag så träffade jag min dotter på sta'n för att ta en liten shoppingrunda.

Den enda som handlade lite var Linda men inte hittade jag något som jag ville ha.

Vi tog en kaffepaus och hade en trevlig pratstund.

Då våra vägar skildes åkte jag hem och Linda gick för att äta med sitt stödteam. I natt sover hon på avdelningen och i morgon ska hon delta i mötet där det blir ganska många personer som ska vara med. Dock inte jag eftersom jag fått sagt mitt via telefonen och det känns väldigt bra.

Jag undrar verkligen vad de med gemensamhet ska komma fram till på mötet och om det som bestäms kommer att efterföljas av alla inblandade?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det men tyvärr har erfarenheten gjort att jag inte känner mig så värst positiv.

Tänk så mycket lättare det var tidigare då jag fortfarande kunde känna tro, tillit och hopp till det / de som kunde hjälpa och stötta min dotter. Vad finns kvar när inte de känslorna kan underlätta för mig?

Jo, maktlöshet, misstro, frustration, ilska, förtvivlan och en väldigt stor uppgivenhet.

Om någon kunde tända den glöd jag tidigare haft inom mig genom att visa, verkligen visa på realistiska framgångar så skulle de tidigare känslorna kunna få liv igen.

Ibland känner jag inte ens de jobbiga känslorna som jag skrev om nu, utan enbart en förlamande tomhet.

Att vara förälder till ett barn med en ätstörning är som att befinna sig i samma helvete som den ätstörda. Skillnaden är den att jag som mamma måste orka och stå på benen för att kunna stötta mitt barn men det blir en dubbel börda eftersom jag ska orka med att axla oss bägge.

Mitt sätt att hantera situationen är den att jag inte formulerar mina tankar i ord utan låter allt vara ifred inom mig och istället försöker unna mig positiva saker.

I bland kan jag helt klart njuta fullt ut av det positiva men ibland undrar jag var glädjen inom mig tagit vägen.

Sänder varma tankar till er alla!

Kramar