Ett år! Vad har hänt?

Nu har det snart gått ett år efter det att min dotter började jobba med sitt stödteam. Ett år som verkligen har varit som en jäkla berg och dalbana.

I bland har jag sett hur min dotter har haft viljan och hand i hand med den utstrålat glädje men efter en tid har det positiva vänt och gått över till det negativa beteendet.

Under det år som har gått kan jag i dag inte se någon som helst förändring då det gäller min dotters ätstörning!

Eftersom hon är lika underviktig nu som för ett år sedan så har hennes humör och tankesätt inte ändrats något. Ena stunden kan hon vara sprudlande glad för att i nästa stund vara irriterad, nedstämd och fruktansvärt negativ.

Jag kan inte förstå hur utbildad personal kan tillåta att tiden bara går och att det inte blir en radikal förändring åt det positiva hållet. Hur länge ska de hålla på med att enbart hålla hennes huvud över vattenytan? När ska de inse att det måste till mer bestämda tag för att det ska bli något bra av detta?

Visst har Linda ett eget ansvar i sin behandling men det måste ändå tas i med hårdhandskarna genom att det verkligen visas att det finns vissa överenskommelser som ska följas. Det som bestämts på möten ska följas helt och fullt av alla inblandade parter och inte ruckas på för att min dotter vill det.

Jag förstår inte heller att de som jobbar med Linda inte kan inse att det måste vara oerhört fyrkantigt runt henne och att de inte inser när hon manipulerar och styr dem och inte tvärt om.

Nu är det ett stort möte på torsdag vilket jag kanske ska vara med på. Jag säger kanske eftersom jag försöker att få tag på chefen i öppenvården och får jag prata med henne i telefonen och framföra det jag vill ha sagt så tänker jag inte delta på mötet. Så än så länge står det hela öppet.

Jag skulle bara vilja ställa mig och skrika rakt ut för att få de berörda att lyssna och verkligen ta till sig det jag säger. Sorgligt nog så är det svårt att få dem att verkligen ta till sig det jag säger men det är faktiskt så att jag känner min dotter otroligt bra och vet vad som behövs för att hon ska kunna bli hjälpt. Som mamma har man oftast en oerhört stor kunskap om sitt barn men saknar de möjligheter och ork som behövs för att kunna hjälpa på bästa sätt.

Det är ett rent helvete att stå maktlös och se på hur ens barn tillåts att stanna kvar i sin ätstörning.

Ja, jag säger tillåts eftersom det inte sätts upp striktare linjer och om de bryts resulterar i konsekvenser Plus att ett helt år har fått passera utan att Linda för den skull kommit närmare ett friskare liv.

Hur lång tid ska det behöva gå innan de inser faktum?????

Kramar

Zita.