Att våga tro eller inte våga

I dag har jag gått en riktigt lång promenad vilket var väldigt skönt.

Jag ringde till min dotter och frågade om hon ville komma och ta en kopp kaffe så att hon slapp att vandra på sta'n medans hon väntade på sin kontaktperson.

Det slutade med att hon åt mat tillsammans med mig och det kändes skönt eftersom jag då visste att hon fått i sig ett mål lagad mat och i och med det får lite mer krafter till att gå i affärer.

Linda är för närvarande piggare och har ett starkt go i sig nu och det gör mig enormt glad.

Men jag kan ändå inte förneka att jag inte vågar tro till fullo att det kommer att bära hela vägen.

Jag har trott så många gånger och det har alltid slutat med besvikelse och en ännu större oro så av den anledningen vågar jag inte ta ut något i förskott.

Men jag hoppas av hela mitt hjärta att hon börjat sin resa tillbaka med ett första kliv och att hon fortsätter att kliva framåt.

För att se krasst på det har hon egentligen inte något val, för kämpar hon inte på och ökar i vikt kommer det att resultera i en inläggning på psyk. Det är i varje fall sagt så men vad som händer i verkligheten, det har jag inga större tankar om.

Jag har ju inte så vidare bra erfarenheter om utlovade löften och bestämmelser från öppenvården och psyk eftersom det oftast blir mycket ord men lite eller ingen handling.

Å andra sidan så har psyk ingen bra vård att ge till de med en ätstörning så hur man en vänder på det hela så har Linda bara en sak att göra och det är att kämpa sig fram till ett friskt liv.

Jag kan bara hoppas, finnas för henne som mamma och peppa henne allt jag kan.