I dag behövde inte min dotter gå i väg och inta sin frukost tillsammans med stödteamet så jag ringde till henne i morse för att höra hur hon mådde. Först flöt samtalet på ganska bra men sedan blev det livliga diskussioner om att hon ville komma hit i kväll och stanna till måndag. Jag berättade för henne då att vi kommit överens om att hon ska komma hit i morgon och stanna till lördag och då åka hem efter lunch.
Jag bollade tillbaka ansvaret på henne hela tiden då hon menade att hos mig äter hon och kommer då att må mycket bättre på måndag. Jag har klart sagt till henne att det inte är mitt ansvar att se till att hon får i sig mat på helgerna, att hon och öppenvården får klara ut den delen tillsammans. Jag vill själv bestämma över då hon ska komma hit och även när det blir samt att det blir som mamma/dotter och inte som vårdare/matpolis.
Ja den här dagen har fört med sig en hel del känslor av pga allt som hänt.
Jag varken orkar eller vill gå in på allting annat som har hänt under den här dagen men jag kan tillstå att den varit som en mardröm.
Tyvärr kan jag inte alltid nå fram till min dotter i det läge hon befinner sig nu.
Det känns så hemskt då det blir så här eftersom Linda, då hon mår bättre inte skulle bete sig som hon gör nu mellan varven.
Då Linda åkte här ifrån kände jag mig totalt utpumpad eftersom all min energi gått åt till att få henne att förstå satt jag inte kan ställa upp mer för henne än jag gör.
Jag upplever det på samma sätt nu som jag har gjort vid tidigare tillfällen, att vården smiter undan sitt ansvar och lägger det på mig.
När ska någon inom vården ta tag i det som pågår? Hur länge ska de tillåta att detta ekorrhjul ska fortsätta att snurra? Kommer de någon gång att sätta ner foten och säga:stopp?
Allt bara snurrar på och det är svårt att hoppa av en karusell i farten! Men å vad jag önskar att få slippa vara med i karusellen men den fortsätter att snurra och hur jag än försöker kommer jag inte av den.
Om jag måste köra totalt slut på mig själv. Vem har min dotter då?
Att vara mamma är det ljuvligaste och mest fantastiska av alla ting men även det mest smärtsamma!
Håller med dig och jag tycker det är jättebra att du står på dig :)) fortsätt så, hur svårt det än är, det är inte DITT ansvar utan vårdens.
SvaraRadera*Kramar om*
SvaraRaderaHej, jag har själv en långvarig ätstörning bakom och med mig. Under långa och många perioder har mina föräldrar (framför allt min mamma) varit de enda som hållt mig kvar i livet. Under vissa perioder har min mamma varit med mig dygnet runt, då vården svikit.
SvaraRaderaJag bor nu själv, pluggar och klarar av livet. Även om ätstörningen, depressionen och vården är närvarande hela tiden. Numera åker jag inte hem varje helg, sedan augusti har jag varit hemma två helger, (fast mina föräldrar kommer hem till mig rätt ofta för att de vill) jag pratar även med dem varje dag. Mina föräldrar är fortfarande enorm viktiga för mig, (inte vad det gäller maten, då vill jag ju inte att de ska lägga sig i..) Utan mer när jag känner mig ensam, när jag känner mig nere... Jag behöver (vill inte) prata med dem om det, det har jag ju terapeut och läkare till, utan vill bara vara hos dem, umgås helt naturligt. Efter åren med sjukdom så har vi en väldigt nära relation.
Tror du inte att det kan vara möjligt för dig och din dotter att välja vad er relation ska handla om? Prata mat och ätstörning har hon andra att prata med, att äta får hon ta samma ansvar hos dig som hemma hos sig. Er relation skall handla om annat. Som en helt vanligt mor-dotter relation. Jag åker numera hem ungefär lika ofta som mina vänner, men jag har en unik relation med mina föräldrar och äldre syster, den har jag inte sett hos någon annan, och den är jag stolt över, vårdar och älskar.
Jag undrar hur gammal din dotter är?