Stödsamtal

På förmiddagen var jag hos ett par mysiga och goa vänner där jag blev bjuden på kaffe och lunch. Kl 13.00 var jag hos stödteamet för att få samtal med en av tjejerna där vilket kändes oerhört skönt. Hon är lätt att prata med och jag får hjälp med att i min mammaroll se saker och ting ur ett annat perspektiv.

Jag märker hur lätt jag har att falla tillbaka in i en del av vårdarrollen vilket jag absolut inte vill göra eftersom jag absolut inte vill vara delaktig i vården alls. I bland kommer jag på mig själv med att vara på väg in i ett samtal med Linda och det är då hon ideligen återkommer till sig och sitt. Jag jobbar verkligen med mig själv då det gäller

detta men det är inte lätt eftersom jag varit en vårdande mamma under så lång tid vid tidigare tillfällen.

I går kväll tänkte jag mycket på samtalet jag och min dotter hade då hon vår här och fikade. Känslan av att bli inmålad i ett hörn och känna det som att jag inte har ett val då det gäller helgerna, den känslan är väldigt tung och den får mig att må fruktansvärt dåligt.

Jag känner att jag måste göra mindre våld på mig själv och följa min känsla då jag har behov av att vara själv.

Det låter kanske egoistiskt i några öron men jag har inget att välja på om jag ska klara av att orka vara en så bra mamma jag kan. Min dotter är vuxen och måste lära sig att hantera sin ät störning utan min inblandning och hon måste även lära sig att klara av att vara hemma hos sig en helg och inta sina måltider själv.

Då jag var klar med samtalet idag, var Linda på samma ställe så vi gick och tog en kaffe tillsammans. Jag berättade då för henne att jag kommit fram till att hon kan följa med mig hem på fredag efter lunch och och äta lunchen hos mig på lördag för att sedan åka hem till sig. Då får jag tid över av helgen och göra det jag känner för och Linda får ta eget ansvar hemma hos sig.

Jag sa även att jag vill att vi har ett par trevliga dagar tillsammans, utan prat och diskussioner om hennes ätstörning och allting annat som kretsar runt henne och till detta instämde hon helt och fullt.

Den tyngd jag kände inom mig igår känns fortfarande lika stark, uppgivenheten och sorgen ligger som ett ok över mina axlar. Men det kommer en ny dag i morgon och den dagen ska jag boka in enbart för mig själv, gå en riktigt lång promenad och "bara vara!"

Sköt om er alla och ha en fin kväll!

Kramar från mig

Zita