I går kom min dotter till mig efter det att hon ätit lunch med sitt stödteam. Vi hade en väldigt mysig eftermiddag och kväll tillsammans, vi fikade, åt tacos och såg på dvd film. Linda lovade mig att det inte skulle bli en massa prat angående maten, eller en sen kvällspromenad och det löftet höll hon vilket jag känner mig enormt glad över. Det blev ett dygn där mor och dotterrelationen fick råda och det är på den linjen jag vill att vår relation får vara.

Åh jag önskar bara att hennes kropp får må bättre, att hon blir snällare mot den för om hon gör det hjälper hon hela sig till att må bättre, orka mer, bli klarare i tanke och handling.

Människokroppen är ju otroligt tålig och har en fantastisk förmåga att läka sig själv men jag är väldigt orolig för vad som sker med hennes inre organ då hon först genom hjälp ökar i vikt och sedan förlorar denna uppgång. Inte bara en gång, utan flera gånger.

Just nu hoppas och önskar jag intensivt på att det ska ske en förändring till det bättre. Först och främst med hennes ä störning eftersom det är den som är det stora orosmomentet nu men jag önskar även att hon får hjälp med att hitta sig själv och sin inre trygghet så att hon en dag kan ta klivet ut till det friska livet och våga lämna allt problematik bakom sig.