Återblick till senaste gången på psyk.

Jag tänker försöka att återge lite, om hur jag som mamma upplevde det då min dotter blev inlagd för sin ätstörning på psyk.

Jag kan börja med att berätta att en läkare ringer mig från psykakuten och talat om att hon har beslutat att lägga in Linda men att hon inte vill. Linda kommer till telefonen och ber mig gråtande om att hon ska få fortsätta att bo hos mig och jag förklarar för henne att jag inte längre vågar ta det ansvaret eftersom hon mår så väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Hennes kontaktperson var med henne så jag visste att hon hela tiden hade en trygghet med sig på akuten men ändå gjorde det fruktansvärt ont i hjärtat på mig då jag hörde hennes förtvivlan och rädsla. Jag lovade henne att komma upp till henne dagen där på och ta med lite kläder och annat som hon behövde.

Den dagen då jag gick upp till henne kändes det som att jag skulle sprängas i bitar, dels för jag visste i vilket skick hon var i och dels över att behöva kliva in på en låst avd åter en gång.

Jag mår dåligt av att höra hur dörren slår igen bakom mig och veta att jag inte kan gå ut igenom den förrän en personal öppnar åt mig, det är en hemsk känsla som jag upplever det.

Väl inne på avdelningen kommer det över mig en kall känsla då jag ser den långa korridåren framför mig med alla dess dörrar åt båda håll. Jag blir följd av en personal till det rum Linda ligger i vilket visar sig vara längst ner i korridåren och är rummet där bältessängen står i. Då jag ser den får jag gåshud och då jag ser min dotter liggande i en annan säng känner jag hur mina ögon tåras. Jag böjer mig ner och kramar henne men vågar inte krama så hårt eftersom hon känns skör som en liten fågelunge. Linda säger bara"mamma,mamma" och gråter.

Jag kan knappast återge alla de känslor jag kände i det ögonblicket. Jag fylldes av en sådan total sorg, smärta och förtvivlan så att jag kände det i hela kroppen.

Jag kan känna dessa känslor lika starkt nu då jag skriver om det och när jag ser bilden framför mig rinner en tår nedför min kind.

Efter att ha tvingat mig själv att dra flera djupa andetag för att lugna ner mig, satte jag mig på stolen bredvid hennes säng med hennes tunna hand i min.

Jag hade köpt med mig var sin takeaway kaffe och vi smuttade lite på det. Vi pratade lite och jag frågade om hon skulle bli kvar i detta hemska rum men det trodde hon inte men visste inte när det skulle bli ett ledigt.

Efter ett tag kom läkaren och hon förklarade lite om hur hon tänkts sig att det skulle se ut för Linda de närmaste dagarna. Hon berättade att hon enbart skulle få sondmatning eftersom hennes mage inte skulle tåla någon mat ännu på ett tag.

Sedan kom även en av Lindas kontaktpersoner och presenterade sig, hon berättade om hur det fungerar på avd och om gällande tider för besök mm.

Sedan var det dags för mig att gå och med ett löfte om att snart komma dit igen, kramade vi om varandra länge och sa hej.

Då jag gick ut från det rum hon låg i och vandrade korridåren tillbaka igen, klarade jag inte att vända mig om för då hade jag storgråtit. Då jag kom fram till dörren och en personal låste upp för att släppa ut mig minns jag att jag snabbt tog klivet ut genom dörren Jag ville bara där ifrån fortast möjligt. Det gick runt i huvudet på mig efter all information och känslorna var i ett ända kaos. På väg till bussen fick jag verkligen kämpa med mig själv för att kunna hålla alla känslor under kontroll men tankarna kunde jag inte rå på, de for så snabbt fram och tillbaka så att jag inte kan återge någon av dem nu.

Jag måste nog säga att den här dagen är en av de värsta jag har upplevt då det gäller Lindas inläggning på en avdelning. Så mycket tankar och smärtfyllda känslor, har jag aldrig kännt då hon blivit inlagd tidigare.

Tack för att ni orkat läsa allt deta!