I dag har jag varit på Anhörigcenter och njutit av taktil massage. Verkligen avkopplande att få lyssna på skön, behaglig musik och samtidigt njuta av massage.

Efteråt var det dags att få mitt samtal och vi pratar om hur det ser ut i dagsläget med min dotter. I slutet av timmen så säger hon, nästa gång du kommer så ska vi ägna hela timmen åt att prata om dig. Mina tankar far och jag tittar på henne och utbrister:"om mig?" Då säger hon:"vi har varje gång du varit här pratat om Linda och hennes problematik, nu är det dags att ta reda på hur du mår och känner?"

Jag blev väldigt överrumplad av att höra detta och jag bad henne om att leda mig under det samtalet, för direkt vaknade känslan hos mig av att vara vilse i mig själv.

Under ca 4-5 år har jag låtit Linda och hennes problematik komma i första hand men tro inte jag beklagar mig för det var ett val jag gjorde och det gjorde jag av kärlek och i hopp om att kunna stötta och hjälpa henne fram till ett bättre liv. Det är absolut inga år av offer, jag ser det som att jag har fått en hel del erfarenheter och försökt att ta lärdom av det som skett under dessa år.

Jag kan säga att för styvt ett år sedan började jag känna mig sliten både till kropp och själ, för varje dag som gick kände jag att den känslan gjorde sig mer och mer påmind. Straxt innan Linda blev inlagd på psyk tidigt i våras, höll jag själv på att rasa ihop av trötthet, oro och maktlöshet. Då hon blev inlagd kunde jag bli avlastad från ansvaret vilket var otroligt skönt även om jag levde med oron en längre tid.

Eftersom Lindas problematik. möten och allt annat som har med detta att göra har fyllt mig helt och fullt så har jag tappat bort mig själv. Nu är det dags att börja leta efter det som är jag och det är det som min samtalskontakt ska hjälpa mig med nästa gång.

Lite fundersam är jag över hur vi ska gå till väga eftersom jag själv inte riktigt vet hur mitt JAG ser ut idag. Jag vet mycket väl vem Lindas mamma är...........men vem är jag???