På måndag ska jag börja mina samtal på Anhörigcentret igen och jag tycker det ska bli skönt att få gå dit och ventilera mina tankar och känslor. Efter några veckors uppehåll har jag hunnit att samla på lite jobbiga känslor som blir tunga att bära omkring på. För mig är det nödvändigt att få ventilera det som händer och sker här hemma då det gäller min dotter. Dels för min egen skull men även för Lindas skull eftersom hon behöver mig som mamma och stöd så mycket.

Vart efter åren har gått så har jag märkt att min ork fortare försvinner och att jag lättare känner av en viss resignation och uppgivenhet.

Att vara förälder till ett vuxet barn med en ätstörning upplever jag som mycket tyngre, slitsammare och mer frustrerande än då hon var yngre och hade andra problem.

Det var väldigt tufft och krävande även då men då kunde jag hjälpa och stötta henne på ett annat sätt, då kunde det även räcka med kramar och att vi pratade och diskuterade för att det skulle bli en vändning på det som pågick. Nu händer det allt för ofta att jag inte når fram till henne med mina ord. Hon lyssnar, svarar lite tankspritt men tar inte till sig något av det jag säger.

Det är som att vi går bredvid varandra men hur jag än försöker att sträcka fram min hand för att röra vid henne, så når jag inte hennes hand.

Det skapar en stark maktlöshet och förtvivlan inom mig eftersom jag av hela mitt hjärta vill se att min dotter mår bra och har en tillvaro som hon är nöjd med.

Ibland då jag tittar på henne känns det som att en hand kramar om hela mitt inre och jag vill skrika ut min smärta och förtvivlan. Men jag kan även ibland känna en stark stolthet och glädje då jag ser på henne. Stolthet över att hon verkligen har åkt iväg dessa veckor och på det viset visat mig och sig själv att det ändå finns lite go i henne för att kämpa. Glädjen.....den kan bubbla starkt inom mig eftersom hon trots allt finns och sitter här livs levande.

Önskar er en fin helg i solen!