Gemensam till bakablick 3!

Efter det att Linda varit sjuk i ca ett år i sin ätstörning, fick hon börja gå till en n öppnad dagavdelning på psyk.

Hon gick dit fem dagar i veckan och intog sin frukost. lunch. ett mellanmål och fem näringsdrycker. Middagen skulle hon äta själv hemma hos sig.

Jag tyckte att det verkade vara en bra dagavdelning och trodde att Linda skulle bli bättre i sin ätstörning men eftersom det visade sig att hon inte åt då hon var själv hemma, blev inte resultatet så bra. Helgerna svälte hon sig växelvis med att hetsäta och inte behålla det hon åt.

Då jag ringde och frågade om jag skulle komma hem till henne och äta eller fika så hade hon oftast ursäkter eller bor förklaringar. Visst hände det att vi åt tillsammans och då var jag kvar hos henne minst ett par timmar efter måltiden.

Efter ett gemensamt möte med alla inblandade bestämde vi att jag och Linda skulle inta middagen tillsammans och då varvade vi med att vara här och hemma hos henne. Under denna period sov vi över hos varandra för att hon inte skulle få en möjlighet att hetsäta eller kräkas.

Det var en tuff period med mycket farande men det var värt det eftersom det gav resultat då Linda ökade i vikt. mådde bra och trivdes med tillvaron.

Den dagavdelningen var otroligt bra med en fantastiskt duktig personal men tyvärr blev det så att det som var bra och fungerade fick inte vara kvar. Två dagar innan avd. stängdes fick vi veta att den skulle läggas ner. Där stod vi då helt ensamma och visste inte vart vi skulle vända oss för att Linda skulle få någon form av stöd. Jag var arg. orolig. ledsen och fruktansvärt hjälplös,jag kände sådan förtvivlan och maktlöshet för Lindas skull. Hon hade inte ens en läkare i öppenvården.

Vi började med att ordna med en tid på hennes vårdcentral vilket inte bidrog till någon hjälp. En dag då vi sitter på en trappa vid centrummet och äter var sin glass pratat vi om hur vi ska gå till väga. Det ända vi kan komma på är att ringa till en läkare inom psyk som sköter om ärenden med remisser. Först pratade Linda med henne och bad om att få en remiss till ett behandlingshem och sedan tog jag luren och tillsammans med henne kom vi då överens om att hon skulle skicka en remiss till Capio. Om den remissen fortfarande är på drift vet jag inget om men vi hörde aldrig något mer angående den.

Förra sommaren då detta hände blev otroligt jobbig för det var då Lindas ätstörning tog fart med otrolig hastighet och det ledde till en hemsk tid med fruktansvärd oro. ångest och vanmakt.