Linda ringde mig på förmiddagen och frågade om vi kunde ses i sta'n och ta en fika och eftersom jag kunde gjorde jag det gärna. Vi möttes, gick och köpte en liten radio till henne och tog sedan en kopp kaffe och en morotskaka var. Vårt samtal vid fikabordet var mysigt och avslappnat med muntra skatt mellan varven. Som mor och dotter satt vi där helt naturligt och smaskade på våra morotskakor. En sådan stund är guld värd för mig!

Då Linda är sig själv är hon en underbar, sprallig, omtänksam och härlig dotter att vara med och jag är så stolt över henne för att hon nu klarat att bo hemma hos sig sedan i söndags.

I morgon kommer hon hit, vi ska äta falukorvspaj med tillbehör och ha en mysig fredagskväll.

Jag njuter och tar vara på de fina stunderna vi har tillsammans och jag är tacksam för varje dag som jag hör att det gått bra för henne.

Jag har ett motto som jag alltid försöker att leva efter och nu gör jag det med varm glädje, nämligen. Carpe diem!