I går kväll hade jag och min dotter en ganska livlig diskussion om mat och om att hon ställer vissa krav här hemma som är alltför pressande. Hon är väldigt krävande och det går absolut inte att kompromissa och detta gör att det blir väldigt tröttsamt. Hennes vilja råder i alla lägen då det gäller ätstörningen och jag märker verkligen att tanke verksamheten hos henne är betydligt sämre mot då hon kom hem från Capio. Att försöka föra en ömsesidig diskussion är som att kasta bollen i väggen och den bara studsar tillbaka, jag töms totalt på energi.

Eftersom hon undan för undan skapar nya, för henne negativa regler här hemma så klarar jag inte längre av att se på hur hon sakta men säkert förstör för sig själv.

Hon är heller inte hjälpt av att här hemma, få fortsätta på den väg hon nu är inne på eftersom det är så lätt att bolla över en stor del av ansvaret på mig. Onsdag och fred den här veckan kommer hon att sova hemma hos sig, de andra dagarna här så får vi se om vi på söndagen kan ordna så att hon får hjälp med att flytta hem med sin katt och sina saker. Annars får det bli på måndagen. Detta blir en vecka tidigare än vad som var sagt men eftersom den situationen som vi nu befinner oss i är ohållbar så måste det bli så.

Linda får tillsammans med sitt stödteam komma fram till hur de bäst kan lösa matfrågan och stödet.Även om även jag är delaktig till en viss del så lägger jag mig inte i hur de kommer att planera detta.

Tro nu inte att jag kommer att överge min dotter. Absolut inte! Jag finns här som jag alltid har gjort, skillnaden blir den att hon kommer att återgå till att bo själv i sin lägenhet och få stöd av de som jobbar med den här problematiken men får samtidigt ta ansvar för sig och sitt liv.

Vi kommer att träffas, göra saker tillsammans, ses över en lunch, fika mm. mm. Vi kan åter igen få vara mor och dotter där det inte enbart kommer att kretsa kring hennes ätstörning och där jag kan få slippa att hela tiden känna detta enormt tunga ansvar. Jag kommer inte ifrån oron men den blir lättare att hantera då jag inte behöver vara mitt i problematiken.

På det viset får jag mer ork, energi och glädje att dela med mig av till min älskade dotter!

Jag vet att Linda klarar detta med att bo själv men det kommer att ta några dagar att finna tryggheten i att bo själv.