I dag har jag varit på samtal och fått vädra tankar och känslor. Det känns skönt efteråt då jag känner mig precis tom först sedan börjar tankarna att gå igenom samtalet och det är lättare att se på saker och ting med andra ögon. I dag fanns det inte så mycket utrymme för tankar efteråt då ett hastigt påkommet möte skulle bli en halvtimme efter samtalstid. Trots utsatt tid unnade jag mig min kvart i massagestolen vilket kändes skönt efteråt.

Sedan hastade jag ner till sta'n för att delta i mötet. Det var Lindas ordinarie stödteam, Linda och jag, vi pratade om hur dagar och kvällar skulle se ut de två närmaste veckorna.

Det bestämdes att Linda ska äta lunch och middag med teamet och jag och min dotter ska göra en planering angående de kvällar hon ska sova hemma hos sig.

Alltihop kommer att gå ut på att Linda får ta ett ganska stort ansvar själv och dela bitar av dagarna med sitt team och vissa kvällar med mig.

Jag funderade mycket på det som hade sagts på mötet då jag kom hem och detta med ett större egenansvar kanske är en bra väg att låta henne gå. Tidigare har det alltid varit så att vi har jobbat efter att det ska finnas ett nätverk runt omkring henne hela tiden och då hon faller har någon mer eller mindre funnits där för att fånga upp henne. Det här teamet jobbar inte så utan med att de som går hos dem ska ta ett stort ansvar själva och kanske kan det vara bra på det sättet att då måste hon ta konsekvenserna av sitt handlande och sina val själv. Det finns ingen annan som kan ta det åt henne.

Jag känner även att det är dags att hon sakta men säkert börjar bo mera i sin egen lägenhet, dels för att hon dock är 25 år och har klarat det tidigare och även för att jag behöver få tillbaka lite av mitt eget vuxenliv. Jag vill kunna göra saker på egen hand, åka hem ifrån ibland utan att vara orolig och känna dåligt samvete över att jag inte är hemma och ser till att Linda får i sig mat. Det kanske inte är rätt att känna så då Linda är vuxen men det är så mina känslor ser ut, mycket har jag fått jobba med då det gäller känslor och att inte ta på mig en vårdarroll men de här känslorna sitter fast hårt inom mig.

Linda vet att jag finns här om och när hon behöver mig men i den situationen vi nu befinner oss finns det ingen annan väg att gå.

Beslutet har hon tagit tillsammans med sitt team och det känns skönt att stå utanför det även om jag tycker och känner lika.