I dag är en tung dag fylld av ledsnad och oro.

Linda är nu hemma i sin lägenhet och ska sova där till i morgon, hon har ringt ett antal gånger och varit hemsk i humöret. Genom hennes beteende hoppas hon på att jag ska säga att hon får komma hem till mig och sova men det kan jag inte göra eftersom jag inte skulle hjälpa henne genom att göra det.

Det finns ingen annan väg för henne nu att gå än att lära sig att åter igen stå på egna ben med allt vad det innebär.

Jag själv känner det som då hon var liten och jag skulle lämna henne på dagis mm och genom det få träna på att vara i från mig. Nu som då känns det som att hjärtat ska slitas itu av smärta då jag vet att hon känner ledsnad och otrygghet. Skillnaden är att hon idag är vuxen och måste finna vägen till sin egen trygghet och självständighet

Jag tror att efter en tid i sin lägenhet kommer hon att landa och känna sig hemma igen men det gäller att ge det en chans och inte ge upp.

Det humör och beteende Linda har nu är jättejobbigt och även om jag är medveten om att det beror på bristen av mat så kan jag ändå inte acceptera det och säger och gör. De som arbetar med ätstörningar använder sig av ett ord för just detta och det är "svältdum". Det låter inte roligt men det stämmer väldigt bra eftersom det är så att ju mindre näring hjärnan få ju elakare och mer egoistisk blir människan.

Hon ringde för ett tag sedan och hade lugnat ner sig. En i teamet hade kommit dit för att äta mat med henne och de hade pratat en del vilket i sin tur hade gjort att hon insett hur hon betett sig mot mig.

Som förälder får man ta emot hur mycket vrede, ilska, sorg och förtvivlan som helst och visst finns det en gräns för vad jag orkar. I ett sådant läge som idag växer mitt behov av att "bara få vara" för att hitta tillbaka till mig själv och mitt inre igen.

En sak vet jag att även om jag ibland tappar ork och fotfäste, tappar jag aldrig min kärlek till dig min dotter!