Nu är jag hemma igen efter fina dagar hos min syster, det var skönt att komma iväg och få koppla av och få lite omväxling. Jag bestämde mig den dagen jag åkte hemifrån att inte bära på oro eller bekymra mig för om Linda skulle äta eller ej och det har jag lyckats med de här dagarna.

Jag är medveten om att det inte har gått så bra men hon måste ta ansvar själv för om hon äter eller ej. Det känns jobbigt och frustrerande att att hon bara äter då jag är hemma, då det gäller maten kan och får det inte mycket längre vara så att matfrågan hänger på om jag finns i närheten eller ej. Känner att det blir en väl tung börda att axla men så fort semestern är över för de som ska stötta Linda så måste det bli så att de går in och ger henne det stöd som är uppgjort att hon ska ha av dem.

Jag måste erkänna att det känns tungt att alltid vara den som får bära det tunga ansvaret. Det måste bli så att det är de som ska jobba med henne som tar den biten och även sakta men säkert stöttar henne i att hon någon gång kan pröva att bo hemma hos sig. Det kan ta tid innan hon får en ny lägenhet och hon måste få träning i att bo hemma hos sig, annars spelar det ingen roll att hon byter lägenhet.

Jag känner mig sviken och besviken på stödteamet m.fl att det inte har ordnats något bra stöd runt Linda vilket var bestämt. Det ska bli ett möte lite längre fram och visar det sig att det inte skett en stor förändring till det bättre innan mötet så kommer jag verkligen att säga vad jag tycker och känner inför det här sk. stödet.

De som arbetar med den här problematiken säger att det är Linda som ska ta eget ansvar beträffande matfrågan och visst ska hon ta ansvar. Men....hur mycket de än vill blunda för faktum så är det ändå jag som har det yttersta ansvaret.

Min önskan är att Linda ska få en bra hjälp och ett stabilt stöd som kan hjälpa henne framåt mot ett bra liv och en frisk tillvaro. Hon är verkligen värd och förtjänar det efter alla de svåra år som varit.