I dag har Linda varit och ätit med sitt stödteam, åter igen sallad.

Jag undrar om även nästa veckas luncher ska bestå av sallad, förmodligen

blir det så.

Nu kvarstår en vecka till Lindas team är tillbaka från sina semestrar och vikarietiden är över, jag hoppas verkligen att det då blir en radikal förändring.

För övrigt flyter det på här hemma och jag tar en dag i taget.

En dag i taget kan ibland kännas nog så tung och jobbig men då tar jag åtminstone inte ut oro och sorg i förväg.

Det som känns lite jobbigt just nu är den trötthet jag ständigt känner av. Jag förstår att det är en psykisk trötthet men vet inte riktigt varför jag känner den så starkt nu.

Kanske oron ligger och mal inom mig fast jag inte tillåter den att få komma fram och ta ett fast grepp om mig? Kanske alla år av oro har lärt mig att inte släppa fram den förrän det verkligen är befogat? Jag vet inte! Jag är enbart tacksam över att den inte har fått övertaget över mig. Intensiv oro har jag levt i under långa perioder då det gäller min dotter och den oron kändes som att den sakta åt upp mig inifrån och för varje dag som gick tömde mig på kraft. Jag vet att jag kan hamna där igen men jag är oerhört glad och tacksam över att slippa känna den intensiva känslan just nu.

Jag önskar er en trevlig helg och hoppas att ni får njuta av att solen skiner på er!