Jag och min dotter har pratat lite ikväll om förtroende och ärlighet.

Det är med sorg i hjärtat som jag måste medge att jag inte

kan lita på att det Linda säger är sant då det gäller mat.

motion och kräkningar. Jag kan enbart hoppas på att hon är ärlig.

Innan Linda fick sin ätstörning och hon lovade mig något så kunde

jag lita på henne fullt ut men vart efter ätstörningen

förvärrades så tilltog lögnerna och i början visste jag

inte vad jag skulle tro.

Då lögn efter lögn uppdagades minskade förtroendet och nu

får hon verkligen jobba på att få det tillbaka. Tråkigt nog raseras det lätt

vid minsta lilla lögn.

Jag längtar efter den dagen då jag kan lita på henne då hon berättar för mig

vad eller om hon har ätit mat osv Det skulle underlätta otroligt mycket

i vår kontakt eftersom hon mår dåligt av lögnen och jag mår dåligt av

misstron och misstänksamheten

Som mamma kan jag ge mycket till Linda men är det något jag inte kan ge

så är det viljan, kämparlusten och modet att släppa taget om sin ätstörning.

Jag hoppas att hon inom en snar framtid vågar ta klivet ut till livet

och då upptäcka att det är skönt att leva och upptäcka att hon bestämmer över

ätstörningen och inte tvärtom.

Jag kommer att fortsätta med att stå vid min dotters sida, uppmuntra henne,

kämpa för och med henne så länge min ork räcker till men jag kan

inte förneka att det tar på krafterna otrolig mycket.

Det jag vet är att jag alltid kommer att älska henne och att hon är

väldigt värdefull för mig.