I går blev det ett allvarligt samtal mellan mig och min dotter. Hon berättade något som jag redan har haft misstankar om men ej sagt något till henne eftersom jag ville att hon själv skulle ta upp det med mig.Hon talade om att hon har kräkts ett par gånger. Konstigt nog, trots min misstanke så upplevde jag en känsla av att åka rakt ner i ett mörkt, kallt hål igen och jag kände en stark ledsnad,uppgivenhet och oro. Min rädsla att åter en gång känna en stark ångest över att hon igen ska bli fruktansvärt dålig och att jag knappt vågar gå in till henne på natten eller morgonen kom över mig med intensitet och smärta. Den kvarstående tiden av kvällen blev lite dämpad men den förflöt utan några hårda ord eller minsta osämja.

Även om jag nästan konstant känner en malande oro så har vi idag varit ute och iväg i det varma sommarvädret och avnjutit en kopp kaffe vid ån. Vi vandrade utmed den i lite stilla mak, tittade på båtar vid slussen och hade det riktigt härligt tillsammans.

Dagarnas innehåll växlar och det gör även alla känslor inom mig.

Önskar er alla en fin sommarkväll!