I dag har jag fått några timmar för mig själv då Linda var iväg och åt lunch med stödteamet

Jag tog en timmes promenad och det var jätte skönt, dels att kunna gå i min egen takt och även för att låta tankarna komma och gå tills det var dags att lyssna på en talbok.

Promenaderna ger mig både fysisk och psykiska kraft, för mig är de ett måste att röra på mig om jag ska orka med den tillvaro som jag befinner mig i.

För närvarande är det lite gungigt beträffande Linda. Hon har minskat ner yoggin från 2% till 0,5% och även slutat med smör på smörgåsen till frukosten. Då jag märker vissa sådana här små smygande förändringar känner jag oron inom mig men även en viss uppgivenhet. Jag har tagit upp det med henne men jag tar inga diskussioner med henne då det är lönlöst eftersom jag vet att det inte förändrar något. Nu överlåter jag jobbet angående maten till hennes stödteam och som det sagt får jag rapportera till dem om det blir problem runt matfrågan här hemma på helgerna då vi kommer att inta våra måltider gemensamt.

Ibland kan min längta efter att Linda ska ha nått målsnöret och blivit bra, väldigt, väldigt stark och det kan kännas som att jag inte orkar en dag till med oro och ångest. Men så har en dag fylld av oro passerat och nästa kommer med glädje och energi, då känns det åter igen annorlunda och jag blir uppfylld av min önskan att se min dotter på rätt väg genom livet.

Känslor är svåra att styra, det är bara att acceptera att de kommer över mig och så får jag försöka göra det bästa möjliga av det.