Gemensam tillbakablick 2.

Under de tre år Linda vistades på Nygårda hände det en hel del men det som avgjorde att det inte skulle bli någon mer vistelse för henne där .var då hon ringde mig en kväll och med förtvivlan bad mig komma och hämta henne.

Jag och hennes kusin körde i il fart till den plats hon befann sig på och direkt jag kom dit kastade Linda sig i min famn och jag sa helt bestämt till personalen att nu tar jag med mig Linda hem. Det blev en hel del uppståndelse men eftersom jag hade vårdnaden om henne var det ingen som kunde protestera mot att hon följde med mig.

Det var en enorm lättnad att veta att hon satt i bilen och att vi gemensamt åkte hem och att hon skulle vara hemma hos mig tills vi kunde komma fram till en ny lösning.

Vart efter blev det åter BUP, sedan behandlingshem och slutligen rättspsyk. Då hon blev utskriven flyttad hon till ett eget hus som hon hyrde av sin kontaktfamilj och under tiden hon bodde där mådde hon bra och trivdes med sin tillvaro.

Efter ett par år flyttade hon till egen lägenhet och där kom hennes destruktiva beteende tillbaka och det var en tid som var fruktansvärt turbulent och känsloladdad. Under den här perioden var hon inlagd på psyk ett par gånger och efter det att hon blev utskriven sista gången kände hon att hon ville flytta där ifrån. Det blev till en tvåa i ett område med mycket grönt runt omkring och det är där hon bor fortfarande.

Lindas ätstörning började med en bantning. Först sa jag inte så mycket av rädsla för att väcka fel tankar hos henne men då jag såg att hon hade tappat ett par kilo pratade jag med henne om riskerna som kan följa med en bantning. Hon slog i från sig det och ville inte ta till sig något av det jag sa, hon kom med bortförklaringar som: jag äter som jag ska och nu ska jag inte gå ner mer. Jag cyklade över till henne då och då för att vi skulle äta tillsammans, på det sättet trodde jag i min enfald att hon åtminstone åt ordentlig det målet vilket hon ju oxå gjorde. Att hon kräktes efter det jag hade åkt där ifrån hade jag inte minsta tanke på eftersom jag inte alls visste hur långt hennes ätstörning hade gått.

Ibland då jag var ute och gick ringde jag till henne och frågade om jag kunde komma förbi och dricka en kopp kaffe men det blev undanflykter som svar. Det hände ett par gånger att vi möttes på halva vägen då hon var ute och motionerade men det framgick inte till mig utan hon sa att hon bara tog en stilla promenad samtidigt som hon tyckte det var skönt att lyssna på musik.

Trodde jag på henne? Både ja och nej. Linda har alltid varit väldigt ärligt och stått för sina löften. därför var det väldigt svårt att helt plötsligt känna att ett litet uns av misstro vakna inom mig.

Jag upplevde den här tiden som väldigt känslomässigt kluven då en del av mig ville tro men en annan del av mig var ifrågasättande och misstänksam.