Gemensam tillbakablick 1.

Den dagen jag skulle berätta för Linda om att vi skulle göra ett besök på Nygårda kändes enormt jobbig, det var med mycket blandade känslor jag satte mig ner och lugnt berättade det för henne. Hon reagerade med att tycka att det var lite spännande samtidigt som det skrämde henne. Jag tror jag kände mer rädsla än vad hon gjorde i den stunden. Vi skulle åka till ett obekant ställe där jag kanske skulle lämna mitt barn till främmande människor för att de skulle kunna hjälpa henne med den problematik hon då hade och vilket jag inte klarade av.

Eftersom både Linda och jag tyckte det verkade bra fick hon flytta dit redan nästa dag.Jag följer med henne dit då personalen hämtar oss båda två och de saker hon ville ta med sig.

De känslor jag kände då jag lämnade henne för att gå till bussen var så fruktansvärt plågsamma så det kändes som att jag skulle gå sönder. Jag ville hela tiden vända om, storma in till behandlingshemmet och skrika att allt ät ett misstag.

Plötsligt hör jag hur Linda ropar på mig, jag vänder mig om och ser hur hon kommer rusande mot mig och rakt in i min famn. Jag kramar henne, pratar och lugnar,sedan går vi hand i hand tillbaka och jag måste åter igen lämna henne ifrån mig.

Med ljudet av Lindas gråt i mina öron och mina egna tårar rinnande utmed kinderna lämnar jag henne.

Det är ett av det smärtsammaste och svåraste ögonblicket i mitt liv.

Jag var tvungen att förlita mig på sociala myndigheterna, läkare och behandlingshem så att hon skulle få den hjälp och stöd hon behövde för att må bra. Varje gång jag tog upp med någon av dessa om min tveksamhet så sa de att om hon inte fick hjälp av professionella skulle hon hamna helt snett i livet p.g.a den problematik hon då hade.

Min stora tröst jag kan känna i detta idag är att min dotter finns kvar hos mig och att vi har en lika fin, öppen och varm kontakt nu som vi hade då. Hon vet att jag finns för henne lika mycket idag som jag gjorde då.