I dag var jag på avdelningen och besökte min dotter. Vi gick iväg och intog en lunch tillsammans efter det gick vi ner till stan och fortsatte att umgås över en fika.

Efter tre långa månader är vi äntligen framme vid den dagen hon ska få åka till Capio i Stockholm. Imorgon bitti bär det av för henne och det blir första steget på nästa etapp.

Efter det att Linda har varit hemma på permission i en vecka, blir det väldigt tomt efter henne och jag kommer att sakna henne mycket. Men det viktigaste av allt är att hon får den hjälp hon behöver och att hon kan komma hem en dag och våga leva ett sunt och bra liv.

Det känns så skönt att hon har viljan att kämpa och att hon verkligen vill komma ifrån sin ät störning. Men visst känner jag en oro för henne och för hur allt ska bli. Det jag kan göra nu är att hoppas och att peppa henne då vi pratas vid i telefonen.

Då vi skildes åt idag blev det en lång, varm kram där jag försökte förmedla hopp, styrka och min kärlek till henne.