Ett tungt och tröttsamt ansvar!

I kväll känns det fruktansvärt tungt och jag märker själv hur sliten jag är.

Det här var en dag som jag hade tänkt att "bara vara" men så ringer min dotter och har ett par timmar som hon inte vet hur hon ska fördriva tills hon ska träffa sin kontaktperson.

Hon frågar om hon kan komma hit och även om det inte var vad jag tänkt mig så fick det bli så eftersom jag inte ville att hon skulle gå omkring på sta'n Visst blir jag glad över att träffa min dotter men idag gjorde jag lite våld på mig själv genom att säga ja.

Hur som helst kom hon hit och vi hade en trevlig fikastund där hon visade mig papper angående DBT och hon förklarade för mig hur det går till vilket jag tycker är intressant. Sedan visade hon mig läkemedelslistan från apoteket och jag lovar att man kan gå i taket för mindre.

I veckorna har Linda fullt matstöd men i helgerna ska hon klara av att inta alla måltider själv och eftersom jag är väl medveten om att hon inte gör det så har hon varit här väldigt mycket på helgerna. Helgen som var hade jag minskat med en natt så det blev fredag till lördag vilket jag kände räckte för min del och då fick Linda ta eget ansvar för lördagskvällen och söndagen.

Jag har sagt till Linda att jag inte vill vara uppbunden varje helg och att det inte är mitt ansvar att hjälpa henne med mat och stöd, utan att det får hon lösa med öppenvården.

Tyvärr blev det diskussioner angående detta då hon var här och jag känner det som att jag blir inträngd i ett hörn och vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen del av "vårdare" längre, jag är hennes mamma men jag vet inte vilket som är lättast att var längre.

Är jag "vårdare" så finns alla mamma känslor där och är jag mamma så finns de helt naturligt där. Det känns som att jag skulle vilja springa ifrån hela mitt inre just nu.

Jag känner en stark uppgivenhet, sorg, enorm rädsla och så är jag fruktansvärt besviken och rent ut sagt, förbannad! Jag kan inte förstå hur sjukvården kan låta det fortgå med min dotter utan att de ingriper och verkligen gör något som kan få det hela att vända. Senaste gången då hon blev inlagd var hon TVÅ dagar från att inte finnas längre! Och då var det en av kontaktpersonerna som såg till att hon fick hjälp. INTE sjukvården!

Hur jag ska göra då det gäller helgerna har jag ingen aning om. Om jag tillåter mig att lyssna på mina behov och "bara vara" i helgen så är jag redan nu på det klara med, hur dåligt jag skulle må eftersom jag då vet att Linda får i sig alldeles för lite näring.

Hur länge ska en förälder orka stå vid sitt barns sida för att stötta och hjälpa då inte sjukvården tar sitt ansvar?

Nu har jag skrivit av mig en del av det jag känner och har ni orkat läsa hela mitt långa inlägg, är ni beundransvärda!

I morgon ska jag till ett par riktigt goa och mysiga vänner och efter det ska jag på stödsamtal hos stödteamet. Det ska bli otroligt skönt att få gå dit och kanske kunna få lite rådgivning i hur jag ska kunna agera på bästa sätt som mamma.

Önskar er en mysig vinterkväll med många tända ljus att njuta av!