Befogad oro

Den oro jag kände igår var inte obefogad eftersom min dotter mådde väldigt dåligt och fick åka till psykakuten.

Den oron är så speciell och tyvärr har det oftast varit något med min dotter då jag känt så.

I dag kom hon hit en stund efter lunchen och vi hade en trevlig fikastund tillsammans.

Jag frågade henne om hon vill följa med mig till IKEA på lördag, äta mat där och vara smakråd åt mig då jag ska kika på mattor. Efter det följer hon med mig hem och stannar till söndag.

Jag befinner mig i ett läge just nu där jag är full av känslor som plågar mig.

Det är som att gå bakåt och alla de gamla känslorna väcks till liv, känslor av förtvivlan. maktlöshet, frustration och en uppgivenhet.

Uppgivenheten kommer sig inte av att jag inte ser att Linda kämpar, för det gör hon. Nej, den kommer sig mer av känslan av att det jobbiga aldrig verkar ta slut.

Men en sak jag är glad och tacksam över att jag fortfarande känner väldigt starkt,,,, det är hoppet!

Hoppet och en önskan om att Linda en dag ska nå sitt mål! Än är vägen dit lång, krokig och fylld av taggigt snår men den dagen hon ser slutet på den vägen, då har hon nästan nått fram.

Varma tankar till er alla i höstmörkret!