Nu har det gått ett par dagar sedan jag skrev och det beror på att det har varit ganska fullt upp så jag har har haft en riktig bloggtorka beroende på att jag varit så trött.

I lördags åkte jag och min dotter till sta'n och gjorde diverse inköp, vi var även och åt en shoppingbuffe' tillsammans och vi njöt verkligen av den.

För närvarande befinner jag mig i en period då jag knappt vill prata om ätstörningen med Linda. Visst lyssnar jag på henne men oftast försöker jag leda in samtalet på något annat vilket går bra ibland. Det att hon berättar om hur hennes dagar ser ut, det är något jag gärna tar del av men ältandet om ätstörningen kan lätt ta överhand om jag inte sätter stopp.

Linda har blivit mer vaken för detta och försöker att inte gå in på ämnet för ofta och jag uppskattar verkligen att hon försöker.

Nästa vecka ska även jag gå till stödteamet och få lite stöttande i hur jag kan förhålla mig i vissa situationer som ibland inträffar då det gäller Linda och hennes problematik. Det tycker jag känns väldigt skönt eftersom jag alltid har fått gå på egen känsla vilket absolut inte är lätt och som säkert blir fel ibland.

Att ha en vuxen dotter med en ätstörning eller ett destruktivt beteende är fruktansvärt smärtsamt och sliter oerhört mycket på krafterna. Det jag upplever bland det svåraste är oron och denna förbaskade maktlöshet. Även om jag inte är aktiv i vådandet längre så finns känslan av stark maktlöshet kvar hos mig.

Det spelar ingen roll att jag lagt över ansvaret på Linda själv och de i vården, det går inte att hänga av sig alla smärtsamma och jobbiga känslor för det.

Det är som att dessa känslor följer mig som en skugga och vid minsta lilla så greppar de tag i mig för att göra sig påminda.

Jag har levt med dessa känslor så otroligt länge så jag vet inte om jag riktigt vet hur det känns att vara fri från dem?