I dag kom Linda hit på eftermiddags kaffe och vi hade ett ganska långt samtal med mycket allvar. Hon har fått en lägenhet i samma område som mig och vi pratade om hur hon skulle kunna tacka ja till den då hon varken kan bära eller städa som läget är nu.

Jag pratade med henne om att göra val och att hon måste ta tag i sin problematik till hundra procent för gör hon det då är jag säker på att hon kan ta klivet ut i den friska världen, även om det givetvis tar sin tid.

Vi var och kikade på lägenheten och den var oerhört ljus och fin. Jag kan förstå om hon vill flytta dit men ser flytten som ett stort problem då hon inte kan/får göra något själv.

Vi får se om det går att lösa!

För att återgå till mitt samtal i går på Anhörigcenter så pratade vi om dåligt samvete, vilket de flesta råkar ut för någon gång.

Jag berättade för henne att jag hade konstant dåligt samvete över att jag inte kunde hjälpa Linda bättre då jag var aktiv i vården. I dag kan jag inse att mitt dåliga samvete var en energislukare!

Jag ville hjälpa men kände att jag inte kunde och det gav dåligt samvete men samvetet var helt i onödan eftersom det absolut inte går att hjälpa någon som inte vill.

För min del snurrade dagarna på av dessa känslor likt en karusell. I dag har jag kunnat stanna karusellen och det av två anledningar:

Jag har fått insikt i hur jag tillät att det dåliga samvetet tog så stor plats och

nu är jag enbart Lindas mamma och därför behöver jag inte kämpa mot dessa känslor eftersom jag idag inte vårdar henne.

Även om jag i dag enbart är mamma så finns det många svåra och jobbiga känslor som ibland känns som att de ska äta upp mig helt. Men.......jag plågas inte av dem 24 timmar om dygnet vilket jag gjorde tidigare eftersom jag idag har möjlighet att ta vara på de stunderna som lyser upp tillvaron.