I dag kom Linda hit och drack en kopp kaffe tillsammans med mig i solen på balkongen, vi hade en mysig stund tillsammans där vi pratade om allt utom problem.

Efter ett par timmar åkte hon i väg för att möta sitt stödteam och äta middag tillsammans med dem. Jag själv fortsatte med att sätta upp nya gardiner efter det att jag putsat fönster. Det var liksom nödvändigt att rengöra fönstret för då jag kikade ut genom rutan var det omöjligt att se något, det var som att se rakt in i en tjock dimridå. :-)

Nu kan jag se alla de fina höstfärgerna som börjar att visa sig på träden.

Just nu är jag inne i en period där jag försöker att hålla igång så mycket som möjligt för att slippa känna den tärande oron för min dotter. Det gör så ont i mig att se hur hon minskar. Det känns som att hon försvinner framför mina ögon och jag har ingen aning om vad jag ska/kan göra.

Jag kan inte förstå hur stödteamet och hennes kontakt på öppenvården kan tillåta detta. Jag upplever det verkligen som att kontakten i öppen vården inte ställer några krav utan låter Linda gå sin egen väg. Istället borde hon ta i med hårdhandskarna och absolut inte låta det fortsätta att gå bakåt. Hur kan hon blunda för verkligheten och var är det ansvar hon har tagit på sig?

Jag bara undrar: när kommer det att vända för min kära och fina dotter? När?