I dag har jag varit på samtal och min kontakt förde mig in på ämnet "jag" som vi idag skulle lyfta fram och prata om. Jag måste erkänna att det kändes både konstigt och främmande att övervägande del av tiden prata och berätta om mig själv, att jag som person skulle stå i centrum och få uttrycka mina behov. känslor och önskemål. Hur mitt liv ser ut, vad jag vill göra med min tid och hur mina drömmar ser ut för min egen del.

Jag är en ganska kreativ person som tycker om allt från att klä om möbler till att måla möbler och handarbeta och jag tycker om att umgås med släkt och vänner. Eftersom tid och ork inte har räckt till detta så har det fått stå tillbaka men då det gäller den kreativa biten har jag börjat att ta upp den lite idag. Jag har klätt om köksstolarna med skumgummi och tyg men de är inte riktigt klara än. Jag tycker det känns skönt att kunna göra lite av det jag tycker om och jag måste erkänna att jag saknat den här delen av mitt liv.

Samtalet på anhörigcenter var intressant och det fick mig att se hur lite tid jag har haft för mig själv eftersom jag mestadels har varit mamma/vårdare till min vuxna dotter.

Jag beklagar mig inte alls för den dagen jag bestämde mig för att hjälpa och stötta min dotter, gjorde jag det för att jag själv ville det men efter en längre tid blev det som att jag befann mig i ett ekorrhjul. Det snurrade bara fortare och fortare och det gick inte att stanna det för att hoppa av och när jag nu efter några år har lyckats stanna det för att hoppa av så får jag söka efter mig själv. Det är sökandet efter mig själv och det jag tycker om att göra som vi har samtalat om idag och jag tyckte faktiskt att det gick väldigt bra.

Jag berättade även för henne att jag känner mig så tom på känslor, som att jag sitter i en glaskupa och enbart betraktar det som sker med ögonen.

Eftersom jag inte tycker om att inte känna och tycker att det är lite skrämmande, blev hennes svar en lättnad för mig.

Hon tror att jag befinner mig i ett "ingenmansland" just nu för att få vila och sedan hitta tillbaka till det som är mina egna känslor. Då man vårdar någon är det väldigt vanligt att man "tappar bort" sig själv känslomässigt eftersom allt bara kretsar kring den sjukas känslor och problem.

Så nu har jag startat resan som ska leda mig framåt i hopp om att jag en dag ska finna mig fullt ut.