Jag och min dotter har haft en fin helg men den har även varit lite jobbig och tung.

Vi har ätit gott sett på filmer och umgåtts men ändå har det tyvärr legat som smog över den och bidragit till att det inte gått att njuta av den fullt ut.

Det som förmörkar är då Linda ska gå sin lilla runda på kvällen oavsett om kl är mer än 22.00. Det knyter sig i magen på mig och jag känner att jag inte kan hantera den biten känslomässigt Jag borde inte alls visa någon reaktion, utan enbart säga:"okey" men så enkelt fungerar inte jag i det här fallet. Jag försöker med att lugnt prata med henne men märker att jag inte kan rucka på hennes beslut och det gör att jag känner väldigt stark frustration, besvikelse.trötthet och en stor uppgivenhet. Tänk om jag kunde över föra min egen vilja till henne, då skulle jag med glädje tömma mig på den!

Men tyvärr är det enbart en önskan eftersom hon måste söka den hos sig själv för att kunna gå vidare.

Ibland känns det som att jag vänder ut och in på hela mitt inre för att hjälpa henne att finna viljan och modet vilket resulterar i att jag emellan åt känner mig ganska tom.

Det är i detta tomrum jag just nu befinner mig och där får jag kanske vara tills jag känner att det börjar strömma in lite ny energi som kan ge mig lite ork och känslorna tillbaka.

Jag är nog lite konstig, för i detta tomrum finns visst en känsla kvar-hunger! Så nu måste jag fixa till lite ätbart och även utfodra min lilla vilding till katt.