Igår kväll pratade jag och min dotter i telefonen. Först pratade vi allmänt men sedan kom hon in på sin problematik och berättade om sådant som jag har sagt att jag inte vill höra om längre.

Jag varken orkar eller vill höra henne prata om sin ätstörning och det runt den eftersom det gör mig bara ledsen och frustrerad. Jag vill att hon tar den biten med öppenvården och sitt stödteam och låter oss i stället ha enbart en mamma-dotter relation. Jag är ledsen över att jag inte längre kan hjälpa min dotter på det viset som en del av henne fortfarande vill, men jag vill finnas som mamma för henne och om och när hon behöver mig som mamma så finns jag för henne. Som idag var hon här en kort stund och tog en fika vilket jag tycker är roligt och helt naturligt. Vi pratade om olika saker men gick inte in något djupare på hennes problematik vilket jag verkligen uppskattade.

De senaste åren har det varit hennes problematik som stått i centrum men eftersom jag nu sagt ifrån att vara delaktig i den och vården, hoppas jag att det kan få bli Linda som person som får stå i centrum istället. Det är henne jag vill umgås och ha trevligt med, inte hennes ätstörning.

Jag vet ju att då Linda mår bättre både psykiskt och fysiskt då är det hon som fyller tillvaron med glädje, skratt, humor omtanke och en massa andra fina egenskaper. Men då hon mår som hon gör nu är det lätt att ätstörningen tar över och allt det fina hos Linda kommer i skymundan.

Fast som sagt...idag hade vi en fin stund och de stunderna är guld värda för mig.