I dag är första dagen på mitt sk eget självalda liv. Hur känns det? Fortfarande känner jag att det är rätt beslut men jag ska inte förneka att det redan har vaknat en viss oro inom mig. Oro över vad? Jag vet inte riktigt, kanske för att jag släpper kontrollen över Linda, hennes problematik och vården dessutom funderar jag nog på hur det blir för henne då jag inte finns där på helgerna och äter tillsammans med henne. Det sades på mötet igår att de inte vill sätta in någon som kommer på helgerna för att då blir det nya människor och dessutom blir Linda upplåst om de ska komma någon att äta med henne båda dagarna. Vill hon göra något för egen del så är det svårt eftersom hon då måste vara hemma.

Men.... detta får sjukvården lösa tillsammans med Linda.

Att spänningar kan sätta sig i kroppen har jag erfarit förut men att det kan sätta sig så det gör ont i varje led, det har jag inte varit med om tidigare.

Kanske jag nu ger efter på den tyngd av oro, frustration och alla de övriga känslorna jag burit omkring på i ett flertal år och det är därför jag känner spänningarna tydligare.

Ska jag vara ärlig har jag nog aldrig stått så nära att själv duka under av trötthet och jobbiga känslor som jag varit på sista tiden. det har inte funnits utrymme för att känna efter så mycket tidigare eftersom jag alltid satt Linda i första rummet och även för att problematiken med ätstörningen tar så stort utrymme så det blir inte mycket plats över för en själv och ens känslor.

Det jag är glad för är att Linda förstår mig och anledningen till att jag inte längre vill vara delaktig i hennes behandling. Visst tycker hon att det är jobbigt men hon accepterar det fullt ut och tycker att det är bättre att ha en mamma som har ork att vara närvarande och kunna umgås med.

Nu kommer reparatören och ska fixa min tvättmaskin, bäst att koncentrera mig på honom nu. :-)

Ha en bra dag!