Förvånad över mig själv!

Då har vi åter igen varit på ett möte som vi blev kallades till igår. Med så kort varsel blev resultatet att vissa personer inte kunde närvara. Vi som kunde var Linda, jag, stödteamet, Lindas kontakt i öppenvården, hennes schef och läkaren.

Efter en och en halv timmes prat fram och tillbaka vet jag inte riktigt vad jag känner, jo en total tomhet på tankar och känslor. I stort sett kommer det att fungera lika dant nu som det har gjort sedan förra mötet. Tanken om att Linda ska klara av kvällar och helger själv, är nog bra tänkt eftersom hon då får ta eget ansvar och det gamla vanliga mönstret om att ha någon hos sig hela tiden bryts. Men.....Linda skulle behöva ha press på sig för att klara detta eftersom hon vill bestämma vad hon ska äta eller inte äta vilket jag framförde genom att fråga om LPT i öppen vård. Min känsla då jag tog upp den frågan var att det endast var en person som verkligen tog till sig det vilket gör mig lite irriterad. Varför måste det väntas med en sådan handling tills det kanske går för långt med allting?

I dag har jag gjort något som aldrig ens tidigare har nått fram till känslan hos mig. Jag berättade för dem alla att jag inte längre varken vill eller har ork till att fortsätta vara aktivt engagerad i Lindas ätstörningsproblematik eller behandlingen av den. Kontraktet om att hon ska sova här går ut efter helgen och efter det har jag sagt att jag inte längre vill ta del i dessa bitar heller.

Jag vill i stället att jag och Linda ska träffas och umgås som mor och dotter, dela en måltid under mysiga stunder där vi kan prata om allt mellan himmel och gjord men inte om hennes problematik. Visst ska vi kunna sova över hos varandra någon gång men jag vill inte att det ska vara bestämda datum och dagar.

Jag berättade för dem att jag avsäger mig allt ansvar och överlåter det åt Linda och de som jobbar tillsammans med henne.Jag kommer heller inte att vara delaktig på möten, utan jag kommer att få det rapporterat till mig efteråt.

Jag måste erkänna att det känns som det bästa beslutet jag tagit på länge! För mig känns det helt rätt även om jag förstår att det kommer att kännas främmande och lite konstigt att inte vara en del av hennes behandling. Under otroligt många år har jag levt med den rollen och det har varit så tungt ibland, att jag nästan gått på knäna och inte trott attjag skulle kunna ta mig upp igen.

Min dotter är fortfarande det viktigaste för mig men kontakten blir sliten och nött av all problematik, för mig är det viktigare att vara en mamma med ork och som kan ge av mig själv än att vara en slutkörd mamma som inte längre har något att ge känslomässigt.