Just nu känns tillvaron lite tung och jobbig. Jag upplever det som att de som ska stötta och hjälpa Linda inte ser hur det verkligen är. Sedan hon kom hem från Capio har hon tappat i vikt vilket jag ser på henne och även märker det genom de humörsvängningar hon får. Hon blir mycket mer lättirriterad och hennes tålamod blir sämre. Men tyvärr verkar det vara så att ingen har noterat detta. Då hon ska pröva att sova i sin lägenhet nästa vecka ska hon inta lunchen med sitt stödteam men sedan ha en matlåda som hon ska äta själv hemma hos sig till middagen.

För mig är allt det som händer bara ett ända stort frågetecken. De kontrakt som skrevs upplever jag som att det inte följs alls. Hur det här kommer att sluta vill jag inte ens släppa fram i tankarna men oron jag känner den vet jag är befogad men vad kan jag göra? Efter alla år så känner jag min dotter väldigt väl och vet ganska bra hur hon fungerar vilket även hon gör med mig. Som förälder lär man sig att se då gamla mönster kommer in smygande tillbaka igen och åt vilket håll det är på väg. Det är en jobbig känsla att stå och se på utan att kunna inverka.

Önskar er alla en trevlig kväll!