Då jag kom hem på eftermiddagen satte jag mig och njöt av en kopp kaffe på balkongen och allt kändes lugnt och skönt. Tankarna kom och gick och jag lät dem rulla på utan att försöka mota bort dem och när jag satt där och filosoferade blev jag fast i en tanke, den tanken var hur otroligt många år som jag har varit tvungen att kämpa för min dotter och försöka att hitta bra hjälp för henne. Det handlar om ca 17 år och tänker jag på den siffran så har vi tillsammans vandrat en lång, tröttsam väg med många uppförsbackar och taggiga snår men vi har även haft många fina stunder som mamma och barn.

Det jobbigaste och mest energikrävande under alla de åren har varit alla kontakter jag var tvungen att söka, alla byten av nya människor som jag måste lämna ut mig och Linda inför så att de kunde få en så klar bild av hennes problematik som möjligt. Det har varit enormt mycket människor som jag har byggt upp en kontakt med för att det skulle bli så bra som möjligt för henne.

Ja, det är som sagt många år som gått och som handlat om kamp, sorg, ilska, förtvivlan, vanmakt men även glädje och humor. Det är tur att det har funnits en vågskål där de positiva känslorna har fått väga över emellan varven så att lågan för att kämpa vidare kan hållas vid liv.

Nu ska jag gå och dricka en kopp kaffe på balkongen med Linda som kommit hem, så att hon får berätta om dagens händelser.