Hej!

Jag och min dotter har gjort en lång vandring tillsammans på hennes väg genom livet.

Det har varit många långa och mörka uppförsbackar, där vi verkligen fått kämpa oss fram men även gått glada och leende på sträckor där solen spridit sitt varma sken över oss.

Jag har stöttat henne genom psykiatriska kliniken och behandlingshem, försökt att tackla de problem som har dykt upp under vägens gång.

Jag har ofta känt mig maktlös,förtvivlad och inte minst väldigt arg.

Fast jag har alltid haft hoppet om att hon ska må bra och hitta sin plats i en "normal" tillvaro. Det hoppet och min kärlek till henne har givit mig styrkan att fortsätta kämpa för/med henne.

Just nu befinner jag mig i den situationen där min dotter bor hos mig för att det inte finns någon form av vård hon kan få. Kanske kan det en dag dyka upp något bra erbjudande om hjälp men än så länge tar jag en dag i taget och försöker att leva i nuet.