Denna ödsliga bänk lockar till att sätta sig på för att se ut över hav och moln!
Får en trött, sorgsen och orolig mamma lägga sig ner, lyssna till vattnets kluckande och se molnen som sakta rör sig på himlen?
Får denna mamma ligga där, vila och blunda för att drömma sig bort från verkligeheten?
Får denna mamma ge efter för sin smärta, sorg och skrika ut sin förtvivlan så det ekar över vattnet?
Vad händer om denna mamma inte orkar resa på sig, inte hittar sin ork, sitt go, sin vilja och glädje?
Just nu befinner jag mig på denna bänk och det känns som att jag inte orkar att resa mig upp och gå. Jag tittar på molnen som sakta rör sig, följer dess gång och vet inte hur länge jag kommer att ligga på bänken. Kanske bara så länge, att jag hittar min inre styrka igen, min envishet, optimism och glädje.
Jag vet inte! Jag vet bara att jag känner mig fruktansvärt sliten, trasig, slutkörd och fruktansvärt sorgsen.
I väntan på att molnen ska skingras, solen titta fram och väcka mitt livsmod och livsglädje så ligger jag på bänken och bara vilar!
Det här blev ett lite egendomligt och lite rörigt inlägg men......just nu känner jag så här!
Styrkekramar till er alla!
Zita.
Så fint du har skrivit. Inte rörigt det minsta! Däremot känslosamt och sårbart.
SvaraRaderaJag förstår att det känns hopplöst. Hoppas du kan hitta din inre styrka.
Skickar varma kramar!
Hej Zita!
SvaraRaderaKikar in här och ska läsa runt lite. Vet du, jag tycker att det är helt ok att du ligger där på bänken ett tag och ser molnen fara förbi, lyssna till havets kluckande mot stranden eller om det är klipporna.
Bara du inte somnar där så behöver du väl höra de där ljuden, känna den där längtan och se på något som är evigt på nåt vis.
Tack för din fina kommentar hos mig//Kramar tillbaka - Aspiggan
Jag tycker det var ett väldigt vackert inlägg, men samtidigt lite sorgset. Men vet du.... DET ÄR OK att ligga där på bänken ett tag. Att låta sig bara vara, försöka finna ny kraft. För den kommer tillbaka. Jag lovar.
SvaraRaderaStor kram!
Vackert skrivet. Befinner mig på samma ställe just nu... Kanske på bänken bredvid dig? Kram och styrka till dig och din flicka
SvaraRaderaDu behöver verkligen få vila på den där bänken och hinna ikapp och återhämta dig då allt hela tiden raseras....
SvaraRaderaZita, visst är det tufft. Och passa på att vila så snart tid ges. Men vet du, du är stark och du kommer att orka. Trots att det många gånger känns som om man bara vill ge upp. Många och långa styrkekramar till dig som är en hjälte.
SvaraRaderaLinda heter jag och är idag 36 år gammal, två barn 9 och 3,5. Fick anorexi som 20-åring, kämpade mig ur och har nu fått ett bakslag..inväntar hjälp från ätstörningskliniken och när jag läser ditt inlägg så tänker jag med tårar rinnande nerför mina kinder...är det så här min mamma känner...Min mamma, pappa, bror, min man, mina barn, mina vänner...alla lider..Jag kämpar och kämpar..
SvaraRaderaSåg det här först nu och skulle vilja krama om dig riktigt ordentligt! Jag vet ju precis hur det är att ligga på den där bänken även fast jag inte har det exakt på samma sätt som du, men ändå så kan jag ju känna igen mig.
SvaraRaderaMen visst kommer vi upp!
Och visst får man ligga där ett tag och bara gråta över sin egen förtvivlan.
Och mina tankar är där hos dig också. Kram!
Mamma du får ligga där på bänken och vila och höra hur vågorna slår mot strandkanten.
SvaraRaderaVila och hämta kraft.Det är du värd mamma.För du är den bästa mamman man kan ha.Jag älskar dig<3