Hur långt ska det få gå?

Om ni undrar så har jag inte försvunnit bort helt från cyberrymden eller flytt min väg även om det sista i bland kan kännas lockande.

Nej, den enkla förklaringen är den att jag inte orkar formulera mina tankar i ord för gör jag det blir det mer smärtsamt och jobbigt. Jag lever just nu som strutsen.....stoppar huvudet i sanden.

Då jag och min dotter umgås, gör vi det som mor och dotter utan minsta inblandning av vård, tjat angående mat mm. Linda får ta allt ansvar själv beträffande maten då vi träffas.

Tidigare diskuterade vi om maten otroligt mycket och eftersom mitt tjatande och förmanande inte leder någon stans mer än till att jag blir tömd på energi så har jag helt släppt den biten.

Tyvärr har det inte skett några förändringar då det gäller min dotter. Jag förstår inte hur de i öppenvården eller stödteamet tänker? Var är kraven från dem och hur kan man låta tiden bara gå utan att göra en radikal förändring?

Hur länge ska detta få pågå? Kravlöshet och bristen på konsekvenser gör mig rosenrasande!

Bäst att jag slutar att skriva här innan det blir en explosion av ord.

Varmar tankar och kramar till er!

Zita